Circus

Det är med största glädje jag kan återuppta mitt sjukdomsbloggande. Det är även med stor förnöjsamhet jag konstaterar att det jag har att meddela i sjukdomsväg inte gäller några nya spännande sjukdomar, utan samma gamla vanliga infektioner, som jag alltså dragits med nu i typ tre-fyra veckor. Det känns verkligen jättebra, då jag känner att det ger så mycket mer tyngd åt min semisjukdomsblogg.

För att tala ur skägget besöks jag alltså fortfarande av munherpes samtidigt som det dröjer sig en liten glad svinkoppslirare kvar. Om ni nu är sådana outbildade typer som inte vet hur man smittas av sådant, rekommenderar jag wiki. Och till alla er som fortfarande går och tror att herpes bara är en könssjukdom och att man får munherpes den vägen vill jag bara säga: Fel, fel, fel! *Brasse i Fem Myror*

Då jag under julhelgen bor hemma beblandar sig även mina kära päron i mina sjukdomar och framförallt hur vi ska råda bot på dem. Det hela är faktiskt ganska intressant. Mamma tvångssmörjer mig med nitton salvor varannan timme och ger mig orders om att sitta med den pestsmittade armen rakt upp i luften en timme om dagen. Pappa ger mig c-vitaminsbrustabletter och säger med sin allvarligaste röst att jag borde köpa badtofflor.

Nåväl, snart är det nyår i alla fall. Nytt år, nya sjukdomar!

Shame On You

Vem kan stoppa mig nu jag bara rullar fram...*julmaten 4ever*

Full på juldagen, kan det bli bättre?! Wöwöwöwöwö! Nä asså, jag bah skämta.*






*Ja, som ni ser är substansen för att blogga mikroskopiskt liten. Men varför inte, tänkte jag. Det är den ju alltid, även om nya lågvattenmärken alltid tycks nåbara. Så vi kan säga att det här är en sådan gång liksom. Och när man klargjort det kan man ju skriva nästan vad som helst. Feel no shame, liksom. Vilket jag självklart inte gör. Jag fick en bok av Edith Södergran där hon skrev nån liten käck grej om att man inte kan ha insikt om vad ens värsta skam är i livet *FET LITTERÄR PRETTOREFERENS som gör att alla måste älska mig och förstå att jag också är INTELLEKTUELL*. Så då är det ju ingen idé att ens försöka inse det. Mot förnedringen och vidare alltså, som jag och en klok Kanini brukar säga.

Mouthwash

Hej alla glada (hata folk som säger/skriver så PÅ RIKTIGT. En jobbig grej är att när jag mejlar typ min dansgrupp kan jag verkligen känna krav på att jag ska vara sådär trevlig och go. Inte för att jag NÅNSIN skulle skriva hej alla glada PÅ RIKTIGT men ändå).

Responsen för idéen om en sjukdomsblogg var så positiv att jag bestämt mig för att köra lite på den grejen. I och med att jag trots allt är en fertil och förhållandevis kry (obs inte mentalt obs) kvinna i mina bästa år kommer jag dock inte kunna göra det på heltid. Det får helt enkelt bli en semisjukdomsblogg, med förhoppning om att det ska kunna bli en helhjärtad sådan när jag blivit lite äldre och skruttigare. Tills vidare får väl Baltazar fortsätta blogga ibland liksom.

Jag har just skrivit en lista över alla rafflande grejer jag ska göra idag. Eller såhär; det var så jävla trista saker (typ: "handtvätta t-shirt", "skriv viktiga saker på dattan", "fixa den jäkla bh:n -VAD ÄR PRBLEMET?!" etc.) så jag la till i slutet: Gå ut och bli FÖLLER woho!

Sen önskade jag mig Mia och Klara-dvd:n i julklapp. Serri, om jag får den ska jag knarka den hela julhelgen *vill prata som Gulletussan "HEJJE!"*

I'm A Man Of Constant Sorrow

Skulle precis inleda dagens inlägg och fick i samma stund en uppenbarelse om vad min blogg skulle kunna utvecklas till att bli. Vad Lembit bör placera sig på bloggartan bland alla modebloggar, politikbloggar, matbloggar, sexbloggar och latteföräldrarbloggar liksom. Jo lyssna nu: det här skulle mycket väl kunna bli en sjukdomsblogg. Jag hade kunnat älta vilka åkommor jag lider av, samt skriva lite allmänt om sjukdomar jag kan lite om (eller kan kolla upp på wiki). Vore inte det intressant så säg? Kanske rentuatv ett lite nytt bloggrepp?

Uppenbarelsen föddes ur tanken om att jag skulle skriva lite om hur min feber och virusrelaterade infektion lagt sig, men att jag istället fått ett knasigt eksem som jag ringt till vårdcentralen för och allt. Fick prata med kommunens i särklass mest obegåvade idiot. Ja ba *ynklig och ensam i världen* Hejhej, jo det är så att jag har ett...asså eksem och det kliar och..." Vårdpersonalskärringen: PERSONNUMMER TACK VAD GOD DRÖJ. (Bitch)

Sen efter minst två minuter när rikspuckot skrivit in mitt för- och efternamn (det tar nämligen två minuter att skriva in FEMTON bokstäver på dator) och jag förklarat och sagt vad jag tror att jag behöver (dvs utnyttja folkhemssveriges jävla sociala skyddsnät, alltså en sketen doktor som kan diagnostisera mig och ge mig ett recept på en god medicin) så låter hon asgnällig och ba: Men du har ju inte eksem/sår/ärr över hela ansiktet... *känner sig insiksfull*... det är först DÅ du behöver söka läkare, förstår du *låter beskäftig*. Använd du Apotekets svaga och meningslösa salvor först. *känner sig förtjänt av lönen och Charterresan hon och göbben ska åka på över jul*

Jaha, tack. Ja, nu kom jag helt av mig. Skulle ju bara säga att jag ämnar starta en sjukdomsblogg liksom. Tror verkligen det skulle passa mig. Ni kan ju fundera på saken.

/Bråcket (...)

4 Minutes (To Save The World)

4 onsdagsinsikter:

* Anledningarna till att tro på konspirationsteorier blir ständigt fler. Bevisen idag är att jag, endast för att jag är sjuk och att det följaktligen är rätt synd om mig, därtill drabbas av den månatliga kvinnliga synden en hel arbetsvecka för tidigt SAMT att min 6-månaders prenumeration på dagstidningen uppenbarligen slutade gälla igår.

* Det går verkligen bara apbajs på Barnkanalen nuförtin. Ja, låt oss dra "Det var bättre förr" och 90-nostalgin ett varv till. Back in the days lärde vi oss saker av dubbade afrikanska barn, sjöng med i bokstavssånger och insåg glädjen i att två huvudroller i ett barnprogram kunde utgöras av två olikfärgade strumpor. VI LEKTE MED KOTTAR!

* Jag har sjukt bra fruntimmerssmak. Härom sistens blev jag ju påminnd om den genialiska såpan Models Inc. Via youtube blev jag sedan även medveten om att en av mina topp 3 snyggaste kändisar tillhörde rollistan, nämligen Carrie-Ann Moss (pallar inte ens länka, gooogla för sjutton). Men mest känd är hon väl för sin roll Trinity i Matrix. Hursom, påminnelsen om hennes blotta framträdande i såpan får henne att återigen äntra min lista.

* Man har så mongomycket tid att blogga när man är hemma sjuk, att det nästan vore värt att börja liveblogga. En dokublogg liksom. Se Lembit pilla navelludd och bråka med Scarlet om tv-kontrollen liksom. Eller inte.

Until We Bleed

Okej, nu mår jag skit. Ingenting är roligt. Var fan är Baltazar och när ska han laga sjukmat åt mig?

Fever

Haha, jag är typ full. Är hemma från jobb och skola idag och käkar piller för en liten sjukdom som plötsligt drabbade mig. Igår kväll drack jag glögg, idag en halvliter cola och nu sitter jag här och undrar om kombinationen piller och dryck kan göra en berusad på riktigt?

Har läst massa roliga bloggar och kollat på massa roliga bilder på bloggar och typ bah skrattat högt i en timme. Allt är roligt hahaha lalalala!

Home For The Holidays

Utdrag ur ett 4 min långt samtal med Mimmi (mormor, för de oinvigda):

M: Heeej lilla gullsnoppan!
J: Hej Mi...
M: Är du på krogen?
J: ...mi. Eh, nä? Det är måndag?

J: Jag känner mig så postpubertal.
M: Det är du. Men bättre det än pre!

J: Hade familjen skoj igår på födelsedagsmiddagen?
M: Jadå, de fick ju sprattelvatten och rödvin i grytan.

Otroligt klok kvinna.

Helter Skelter

Det här med förvaringsmöjligheter, hörni. Det är en grej jag tänkt på ett tag. Jag har nämligen noterat att i mitt eget hem är det inte hyllor, lådor eller galgar i en garderob som dominerar. Nej nej. Här förvaras allt av värde i påsar eller väskor. Ja, ni hör ju. Jag är således lite bagladychic.



Det känns...sådär.

Little Drummer

Asså jag börjar misstänka att den är nåt skumt med den här grejen Internet som alla visst håller på med nuförtin. I alla fall med sökfunktionerna. Häromdan hittade jag inte mitt ord på wiki och när jag googlat (obs! uttalas inte "goggla") lite grejor den senaste tider har ju massa suspekta saker dykt upp (se även inlägg lite längre ner på sidan).

Som idag t.ex. När jag skrattade tidigare under dan sa Matilda att jag lät som en nervös åsna, så jag gick hem och tänkte googla fram en bild på en sån för att visa alla i skolan. Och vad får jag då se? Bilder på 1. En hund. 2. En lama. 3. Perez Hilton. Etc.

What?! Man blir ju seriöst orolig för cyberspace.

Brown Sugar

Jag läste en upprörd insändare i dagens Metro som handlade om att Filip och Fredrik erbjuder sugig underhållning. De var amerikaniserade och pubertala töntar som skämtade om konstiga gubbar och åt på sina egna skinkor, var budskapet. Jag fnissade rätt gott åt det hela.

Döm om min förvåning när jag sedan såg vem det var som hade undertecknat den. Baltazar.



BALTAZAR?!?!?!?!?!

My Favorite Mistake

Jag funtade på att skriva en lång Svd-Under-Strecket-artikel om hur jag resonerar om de tre dekadensgooglade bilderna. Intresset visade sig nämligen vara väldigt stort.

Tyvärr lyckades jag inte uppbringa en så värst lång artikel. Det här var vad jag kom på:

Den första bilden föreställer Marie Antoniette. Hon ligger ju och har det jävlit najs (göteborgare läs: gött). Och hon har ju en stor frilla. Det är således dekadent. Men sen blir det mer svårtolkat. De två elefanterna på den andra bilden har strumpisar på sig. Och det kan man ju tycka är lite konstigt, då den ena bara ha en på sig. Är den mindre eller mer dekadent då, är ju frågan. Och sen kan man ju verkligen undra om den tredje bilden, som föreställer en fågel med scarf och hatt. VAR FAN KÖPTE HAN HATTEN? Och uttalar han ordet "scarf" som "scarrf" eller scarves? Frågorna är många och svaren få. Om detta tvistar de lärda etc.

Ni får gärna skriva vidare på den, om ni kommer på nån lämplig infallsvinkel. Kanske räcker till en liten notis i alla fall.

Mood Indigo

Ja gå nu inte och tro att de två senaste bildinläggen betyder att det här har blivit en blogg med estetiska anspråk. Jisses, vad tror ni om mig egentligen? Att jag skulle ha några sådana tanlanger? Pfff.

Ville mest dela med mig av två små fina bilder man får upp när man googlar "dekadens" (man får även upp en beskärd del burleskbilder, vilka rekommenderas varmt).

Bara för jag gillar er får ni även kika på den här bilden (också dekadensgooglad):

Elephant Parade

Some Girls Are Bigger Than Others

It's Only Rock'n'Roll (But I Like It)

I veckan har det panerats fisk i det Olofshöjdska hemmet. Fa-bu-löst.

Och i helgen är det mångmiljardär-bröllop i Göteborg. Folket på gatan känns förväntansfulla. Det finns säkert nån liten akademisk elit nånstans som talar sig varma om äktenskapet som heteronormativ institution och konsumismens fatala inslag i samhället och privatlivet.

Jag tillhör dock den stora massan. Vi som egentligen skiter i allt, men vi ryser när vi förstår att vi har en chans att se Mick "oldieboy" Jagger i helgen.

One In A Million

Okej, hörde just på raion att Göteborgs Stad knäckt en halv miljon-gränsen, vilket gör att man enligt definition tydligen kan kalla den för "storstad". Göteborg går nu alltså att jämföra med Oslo, Köpenhamn och andra skandinaviska metropoler.

Känner att det är dags att ni LÄR ER ATT STÅ PÅ HÖGER SIDA I RULLTRAPPAN! GÅ ORDENTLIGT!

Nu: ktb (på morgonen!!!!)

Wake Up And Smell The Coffee

Dealen med eftermiddagsföreläsningar är mycket, mycket oklok. Går man till ktb innan på morgonen? Sover man lite längre? Är man trött ändå? Gör man inget av det man ska hemma? Sitter man på fejjan och bloggar istället och tänker att nu måste jag fanimej åka till skolan för jag har inte druckit kaffe än?

Losing My Religion

Varför läser inte jag tidningen oftare? Min prenumeration går tyvärr oftast direkt ner i pappersinsamlingen (läs: den överfulla willyskassen). Men nu ska jag bli bättre på det! I synnerhet när man får läsa sådana här artiklar.

För de som inte orkar klicka på den oftast ändå icke-fungerande länken kan jag berätta att artikeln behandlar det prekära ämnet att nyktra alkoholister kan få återfall av nattvardsvinet. Vissa församlingar väljer tydligen att ha druvjuice istället, medans andra har två olika alternativ, men allt är upp till den lokala kyrkoherden. Artikeln berättar även en präst som t.o.m. lämnat sitt jobb för att det bestämdes att kalken därefter skulle innehålla ett alkoholfritt alternativ.

Är det bara jag, eller är det här fullkomligt hillarious? Jag kan inte riktigt formulera varför, men jag blir helt stissig.

Det bästa är nästan kommentaren från en proffessor i religionsvetenskap: "Det vin som blir över kan heller inte hällas ut var som helst. Ibland finns det ett särskilt avlopp i kyrkan där vinet rinner ner och blir kvar i kyrkogrunden. Ibland dricker prästen upp det som blir kvar."

Jag sätter alla mina hästar på det sista alternativet.

The Beat Goes On

Spindeln i mitt kök dök just upp igen. Den tassade runt lite kring kylskåpet.
"Well well well, so we meet again!" skränade jag medans jag drog mitt svärd. Då blev den rädd och rusade in under kylskåpet.

Haha. Där fick den allt.

All That She Wants

Helgen har varit ett enda stort superlativ faktiskt (nämen har man sett, kan jag göra annat än gnälla?). Ett litet axplock av Estocolmovistelsen:

*Jag har kollat på O.C med syrran.

*Jag har DJ:at på "rockfest" med 50+are hostad av mina päron.

*Jag har druckit årets första flaska julmust.

Varje punkt känns värd att brodera ut i vidare inlägg, men just nu måste jag hasta vidare till vackert lindyhophäng.

My Brilliant Feat

Då jag inte driver nån form av politikblogg, är det här inte heller ett smart och analytiskt inlägg med en tillhörande bild på den gladaste afroamerikanen idag.

Därför tänkte jag passa på att visa er den här bilden istället.



(äppelmosfyllning).

Harder Better Faster Stronger

Nä nu ska jag sluta wina, hörni. Myndig eller inte, jag är ju en rätt skön filur egentligen. Ehe.

Vill bara rapportera att min lindyhopkarriär går alldeles lysande. Verkligen. Idag har det uttryckts genom att dansledartjejen daskade till mig två gånger på armen för att jag inte skulle dansa in min stackars danspartner i väggen. Sedan, när jag fick chansen att ta en svängom med henne själv, utropade hon: jag kommer inte bita dig! Nä, visste jag väl. Kanske. Kort sagt: mer lindyhop åt folket!

Losing My Way

På massiv efterfrågan anser jag mig nu tvungen att blogga om vad som föranledde det senaste inlägget. Vad har den där nedrans tokan gjort den här gången? satt ni ju såklart och tänkte när ni läste det.

Grejen är att jag hade ju exempelvis kunnat åberopa omyndighetsförklaring när jag tappade bort mobben på spårisen förra helgen. Det gjorde jag dock inte. Den här helgen har jag faktiskt lyckats hålla i grejorna, men jag känner mer att allmäntillståndet är tämligen tvivelaktigt. Det som gör att jag tycker att omyndighetsförklaringen är på sin plats är snarare en känsla av att helheten (och med det menar jag myself) är rätt uppfuckad. Här är de tre främsta skälen till varför jag tycker ni borde ta ert medborgerliga ansvar och ringa socialen (eller vilken instans man nu ringer. CSN? Rädda Barnen? Miljödepartementet?):

3. Jag är slarvigast på jorden.

2. Jag är disträ och saknar all form av lokalsinne. Saknar koll över huvudtaget.

1. Jag klarar inte att att parera ett liv med naturliga inslag, som typ god matlagning, veckohandling, regelbunden träning, plugg, stabil dygnsrytm, extrajobb, städ&tvätt etc osv.

Jag känner liksom att jag skulle behöva lite hjälp här. En god man/vårdare hade således varit på sin plats. Anmäl er i receptionen.

Oh My Gosh

Men om vi inte bara ska ta och omyndigförklara mig en gång för alla?

Twenty One

Ni kanske trodde att Make Me A Supermodel är en kass version av Top Model, med fulare folk, värdelös(are) jury och allmänt dåligt upplägg? Inte då!

Otroligt kvalitativ underhållning. Jag kom in i det när en gaysnubbe och straight snubbe snackade och kom fram till att de skulle varit ett bra par, om den straighta snubben varit gay, givetvis. Därefter låg grabbarna i en hög och snackade känslor och hur mycket de gillade varandra och inte brydde sig om tjejerna. Sedan kom de överens om att de tillhörde ett brödraskap, som var "really, really goodlookin'".

Så himla bra, nästan som Zoolander-Derek.

Monolouge

Asså jag är alldeles för upptagen med att hitta på saker att göra istället för att pluggga, så jag orkar heller inte vänta på att ni ska komma med smarta Bitchanalyser här nedan. Gör gärna det, när ni har tid och lust. Men nu ska jag berätta om en braig sak som hänt min privatekonomi, i dessa tider av finansiell kris och allt.

Jo, jag hade glömt att lämna tillbaka en film på den lokala videohyrbutiken. Tänkte att jag skulle vara tvungen att betala en förseningsavgift på den när jag gick och lämnade den, men se det slapp jag. Var det för att jag var så snygg? Var det för att jag var så trevlig mot kassörskan? Eller var det för att jag hyrde Madicken samtidigt och hon i en anda av barmhärtighet kände att den stackars 22-åriga bruden framför henne förmodligen hade nog med problem som det var?

Inte vet jag. Plånkan blev glad i alla fall.

Who's That Girl

Jag vet inte om ni kommer ihåg den, eller var så förkastliga när ni var yngre, men jag kollade i alla fall på en amerikansk såpa back in the days som hette Savannah. Den var fantastisk. Hon på bilden hette Peyton. Hon var min bästa bitch.

Idag är hon fortfarande en av de främsta anledningarna till att jag alltid, alltid kommer avguda Blair mer än Serena. Det gör vi alla, väl?

Fenomenet Bitchen kan vara en av de mest intresanta fenomen som såptv har gett oss. Om detta kan man spekulera och fundera mycket kring. Kan vi inte göra det? På med analysbrillorna gott folk, här måste disekeras såpor.

Vissa tror att heja på Bitchen i en såpa är som att hålla lite på fotbollslaget som ligger lite bakom. Hålla på underdogen liksom, hey, det kan man bygga politiska teorier kring. Men jag tycker inte att det är så enkelt. Inte alls. Det är heller inte som att hålla på det vinnande laget, för det är liksom inte Bitchens roll heller. Om hon någon gång får halva kungariket förlorar hon det dagen därpå när det uppdagas att hon medverkat i en porrfilm i sin ungdom. Så himla typiskt.

Nej, det är liksom lite mer klurigt än så. Varför hejar man på Bitchen egentligen? Frågorna hopar sig här borta. Så lägg ner vad ni har för händerna, kom en kvart senare till Ktb:s läsesal och berätta svaret på gåtan för mig!

Evil Woman

Vad är det här? En Dove-reklam? Nä, det är bara jag som har börjat kolla på L Word typ sju ljusår efter alla andra. Jaja, jag är besatt i alla fall.

SHANE!?!?

Tralala Lilla Molntuss...

Två bra saker har hänt i mitt liv.

1. Jag lärde folk på jobbet vad "ekivok" betyder. Kändes djupt tillfredsställande att få vara den som har nåt att komma med. Kändes också bra att det var just det ordet, i och med att jag själv stod som ett frågetecken när jag första gången fick höra det.*

2. Jag har börjat duscha med ett par byxor. Inte på mig alltså, utan de hänger bredvid. Det är ganska kul.

*Det var på nån familjemedlems fölsis, då jag dagen till ära hade målat en jättetjusig blomma på en teckning. Blomman möttes dock av illa dolda hånskratt från samtliga i min familj, som efter enträget frågande från mig erkände att den såg "ekivok" ut. Ja, jag var tvungen att googla.

Live And Let Die

Jag har ett rykte om mig att vara en fantastiskt spindelmördare. Det är lite tabubelagt att mörda spindlar i min familj, för vi tycker synd om alla läskiga djur när nån föreslår att man borde smacka till dem. Grejen är att när man bor själv finns helt enkelt inte den lyxen att låta den söta spindelindeln med sylvassa huggtänder leva. Nä, kill 'im! *fransk mustaschbrytning*

Trots detta rykte fegade jag nyss ur en riktig spindelfajt. Den var typ stor som min vänsterfot. Och vad skulle jag göra? Mina fötter ville helt enkelt inte slåss med någon i deras egen storlek, så de sprang och gömde sig.

The Only Way Is Up

*insert länk från youtube på freakin' bästa 80-talsvideon ever (Yazz-The Only Way Is Up) men som jag inte kan länka till för t.o.m. min dator konspirerar emot mig*

Cry Baby

Måste bara tillägga: ifall jag nu inte skulle vara så fasligt charmig (!) och skulle vara tvungen att nominera ett livsmotto, så skulle jag välja "Sent ska syndaren vakna..!". Känns helt rätt bara.

Straight Up

Asså jag vill bara säga att jag är sjukt nöjd med era reaktioner på förra inlägget. Jag blir till och med lite rörd när jag tänker på det budskap ni så elegant förmedlar till mig. Jag hajar ju såklart att er unisona tystnad ska symbolisera en klar och stark röst som säger:

Kära Josefine. Du behöver inget livsmotto. Du är ett. Nej, vi bah skämta. Haha. Nämen seriöst, du behöver inget. För det finns nämligen inget motto som någonsin kommer kunna appliceras på livets alla små situationer och märkligheter. Allra minst på ditt liv, som är så fullkomligt hilarious och rafflande. Låt det här bli några sanningens ord. Hälsningar /den talande tystnaden

Tack hörni. Ni är så himla snälla.

Plug In Baby

Det här med livsmotton. Aldrig varit min grej. Aldrig kunnat säga något riktigt smart inom loppet av en endaste mening liksom, det har tagit minst flera stycken. Däremot har jag alltid velat ha ett. Ett som liksom take the breathe away från alla, som gör att alla tänker "Den där Josefine, hon verkar särdeles begåvad/sannslöst festlig".

Och nu menar jag inte att jag vill vara en sån där som på fejjan eller i prettointervjuer anger motton som "Högmod går före fall" eller "Bättre fly än illa fäkta". Det ska ju vara nåt som man hajar och som går att applicera på saker.

Läste häromdan på en fin blogg om mottot "Ack, även du min Brutus". Sjukt kul! Varför kom inte jag på det?

Har några jag nominerar, men kan inte riktigt bestämma mig. Så jag använder en livlina och vill rådfråga publiken: vad ska jag ha som livsmotto? Det måste vara nåt smart, gärna roligt och passa min älskvärda personlighet.

Clamour For Glamour

Jag må vara ett bokstavsbarn. Ett kid som saknar hästar i hagen och chips i påsen. Som inte gör nåt rätt. Som skiter i att städa, tvätta, handla och plugga till förmån för billiga fyllor och andra förnöjsamheter. Som har massa listor hemma som aldrig blir uppstyrda eller checkade.

Men igår var jag i alla fall ett pretty snyggt bokstavsbarn. Carrie-klänningen och jag kan dö lyckliga.

Live Tomorrow

Är alldeles för uttråkad för att orka vänta på era filosofiska inlägg. Nåväl, ni hade säkert sagt smarta saker. Hrm.

Har verkligen ingenting att säga, förutom:

Om jag nånsin skulle bli en sån däringa wannabe-journalist sak som springer runt på nån av våra stora dagsblaskors redaktioner i nån randig mediatröja med anteckningsblocket i högsta hugg. Då. Skulle jag inte skriva en intervju där en av frågorna löd: Hur mådde du egentligen - du var ju ändå mobbad?

Torn

Fick ett mejl av en mycket klok halvtysk i min omgivning. I mejlet väcktes frågor filosofer världen över sökt lösa i alla tider. Jag kunde självklart inte svaret på en endaste fråga. Men det gör inget *Björnes magasin rösten* (HAHAHAHA!)
Men bara därför har jag coppat in den absolut mest relevanta och svårlösta frågan här. Tänkte ni kunde göra ert jobb och lösa den åt mig.

Den lyder:

När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

Chocolate

Idag har jag blivit matad med choklad. Två gånger. Av vem? Jo, en kursare i min seminariegrupp. Först skickades chokladen artigt ett varv runt bordet, varav alla andra kursare lika artigt avböjde med ursäkten att "det var så tidigt på morgonen". Sedan kom chokladen till mig. Jag ba: "Hallå, varför har ingen tagit? Men guuuud, för tidigt, det är ju inte sprit liksom. Det är ALDRIG för tidigt för choklad. Ni är sjuka!" Varav alla unisont och artigt svarade att det är jag som är sjuk.

Sedan när dagen började lida mot sitt slut började jag vilt slicka i mig allt pärlsocker som var kvar på bordet efter min uppätna kanelbulle. Då fick jag lite choklad igen, med en artig kommentar om att jag väl inte behöver äta smulorna.

Where Did You Go

Det står om mig i tidningen idag. På de fancy nöjessidorna då tänker ni nu, eller kanske på Metromanekäng-sidan. Har ni helt tappat greppet? Självklart inte.

Men det är faktiskt en hel artikel om mig, där flera forskare uttalar sig. Välformulerad och intressant är den. Synd bara att den är skriven under rubriken "Dåligt lokalsinne kan vara mental oförmåga" och handlar om folk som "går vilse i sitt eget hem eller på sin arbetsplats och är beroende av andra för att hitta." Det hela kallas för "topografisk disorientation."

Jaja, nu ska jag till Ktb. Om jag inte hittats inom ett dygn vänligen ring polisen.

Ingen Lena+Orup-Titel I Alla Fall.

Först: Alla de som ringer, smsar, hänger, kramas, stöttar. Tack. Ni är bäst.

Sen: Orup och Lena Ph. Ni är inte bäst. Sluta släppa dåliga singlar. Sluta döpa dem till Nu När Du Gått. Sluta bara.

Divine

M= Mamma
K= Kassör på ICA Maxi.

M: Kan vi beställa taxi här?
K: Vad för sort?
M: Eh...ja en sån med fyra hjul. Som rullar. Frammåt.
K: Asså vilken som helst liksom?
M: Tja, en sån som tar oss HÄRIFRÅN, liksom.

:D

Out Of Bounds

Igår på föreläsningen råkade jag tro att en av mina kursare hade en Harlequinroman på bänken. I sju tredjedelars sekund drabbades jag av fascination och glädje. Sedan såg jag att det bara var en vanlig menlös deckare.

Det hela föranledde att jag satt och tänkte lite idag på vad som skulle hända om man satte sig på Ktb med en bunt Harlequinromaner, istället för kurslitteratur. Så istället för att på bänken lägga upp Demokratins mekanismer, EU:s politiska system och Global Politics, tar man fram Passion i skuggan, Lustans möte och Hämnd och Herrgård. Eller vad de nu kan tänkas heta. Skrämmer väl bort en del bajsnödiga i alla fall.

Like A Prayer

Om man precis som jag är grymt uttråkad och kanske har lite ont i halsen, kan man roa sig med att hacka svt.se och se en yttepytte förkik på Mia och Klara som SNÄLLA GODE GUD börjar gå snart igen.

Svt, hör min bön!

Knowing Me, Knowing You

Nu ska vi ha en liten filosofistund, varsågod och sitt. Jag har tänkt lite på det här med människor den senaste tiden. Människor och vad det är som gör att vi är olika. Och hur man enkelt ska kunna definiera och skilja på folk (för det vill man nämligen, låt aldrig nån akademisk institution tuta i er nåt annat). Jag tänker att det mest optimala är när man med endast en enkel uppdelning har täckt hela männniskosläktets mest viktiga skillnad (se föregående parantes).

En bra grej jag jobbat med ett tag är "de som äter brödkanter och de som INTE äter dem". Väldigt simpel men ändå så talande uppdelning på folk och folk. Två helt olika värdegrunder och livsstilar. Sedan ibland tänker jag "De som inte tror på gud men på en högre makt och de som tror på nåt annat/inte alls". Tills jag kommer på att de flesta tillhör den förstnämnda gruppen, och det gör uppdelningen lite haltande. Det måste kännas lite som fifty-fifty liksom.

En skiljelinje måste absolut gå mellan folk som säger att "de älskar människor/folk" och de som menar att "de hatar människor/folk". Doktorandämne där helt klart. Men kanske behöver det inte ens vara sådär komplicerat. Jag gillar egentligen brödkantsnivån på det hela. Så en ny definition jag tänker man kan jobba med är: "De som väljer stor portion köttbullar på IKEA, och de som väljer liten". Rätt talande, eller hur?

I'm Only Happy When It Rains

Imorse när jag vaknade knåpade jag snabbt ihop en lista över de saker som i bakvänd kronologisk ordning är viktigast för mig att ordna upp i livet:

3. Utbildning och Framtid.

2. Bostadsflytt.

1. NY FRISYR.

About A Boy

Medans alla coola människor omkring mig avverkar modern såpa efter såpa, leker jag vidare med ett värelöst nerladdningsprogram och utbudet på svt. Den här veckan är det grymt kvalitativt.

Min nya tvfavvo är Vem vet mest? och är egentligen ett ganska trist frågeprogram. Frågorna är ofta rätt lätta och deltagarna grå lärare. Men. Det finns en som gör programmet värt att se. Anders!

Det är en man som liksom en karikatyr på en sån där intelligent och kunnig fast samtidigt ohjälpligt socialt missanpassad person. Han ser hela tiden ut som att något inom honom kommer explodera. Det är väldigt underhållande.

De andra deltagarna känner sig ofta psykade av honom och fnissar åt hans skumheter. Programledaren pikar honom regelbundet. Men det rör inte Anders. Han ser lika explosiv ut ändå. Heja Anders!

Här kan man se alla deltagarna:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=95867&lid=puff_1224678&lpos=lasMer

Rock Your Body

Min danskarriär är på topp! Först min kära dansgrupp, sedan:

Lindy hop, även kallad jitterbug, är en swingdans från USA. Dansen utvecklades från 20- och 30talets dansstilar, bl.a. Charleston och dansas traditionellt i par till den tidens swing och storbandsmusik. På kursen kommer vi förutom Lindy Hop även att lära oss jazzsteg från the 'Good old days' som utförs på egen hand.

Weehoo!

Autumn Leaves

6 saker jag borde göra:

* Tvätta klart.

* Högst troligt felanmäla en tvättmaskin/torktumlare.

* Öppna pluggböckerna.

* Städa.

* Ta med mig isterklumpen till dator härifrån och producera en A4 plugg.

* Köpa en tårta senare idag.

Saker jag gör istället:

* Tappar äggskal på golvet och orkar inte bry mig om att det knastrar under fötterna när jag går.

* Sitter på helspänn för att felanmäla en tvättmaskin/torktumlare.

* Lyssnar på dålig radioreklam och försöker härma hur de låter. Sedan skäms jag.

* Funderar över varför det är så himla mörkt i mitt rum, förbannade HÖST!

* Blir lite nere, men peppar upp mig igen med att hösten åtminstone innebär svampfrossa (vilken jag ska ägna mig åt nästa helg, vem är med mg?)

* Kommer på att jag måste hämta tvätten nu, annars tar nån väl utbytesstudent den (som förra gången, seriöst!!!)!

Devil In Disguise

Som de flesta som känner mig redan vet, så har jag kind of sålt min själ till Djävulen. Jag har nämligen börjat jobba för en av de mest hårdnackade livsfiender jag haft under de två senaste två åren; SGS. Why oh why, kvider ni. Har de inte plågat dig nog? Hur kan du leva med dig själv mänska? Vill du dö olycklig?

Rimliga frågor.

Men svaret är simpelt: De som profiterar på mig, kan jag profitera på. Och maken till tillfredsställelse man uppnår genom att gotta sig i de dumma studenternas felanmälningar och frågor (Plus att folket där kan vara de bästa arbetskamrater jag haft).

Highway To Hell

Asså holy macaroni. Jag har just blivit taggad i en helt wack grej på fejjan. En en video där massa foton visas från mitt konfirmationsläger. Folk ser glada ut. Folk har fula kläder. Folk ser rödmosiga ut med mat i munnen. Folk spexar med kristna kors och räcker ut tungan. Vanliga bilder liksom.

Och allt till tonerna av Dr. Alban, Thomas DiLeva och Jesus Christ Superstar-theme. I slutet tackas alla i turordning. Tack till: Ledare, konfirmander, präster. Och sist men inte minst...
*insert en bild på Jesus och hans lärljungar samt en bibelhänvisning*

Eh, hjälp?

Hold On Hope

Låt oss nu inte prata väder. Det är så svenskt. Och svenskt väder suger just nu, as you all know. Låt oss istället skänka en liten tanke på det turkiska vädret. Vad jag förstår av diverse väderkartor regnar det inte horisontellt dagsregn där just nu. Eller åskar. Det är däremot sol och varmt i vattnet. Lyllos Turkiet.

Och lyllos mig.

Come Together

Först fick jag ett underbart mottagande på tågstationen av denna tjusiga man.



Och nu ska jag ut och roa mig med denna vackra mö.



Ja, jag tänker på öl.

Sånt E Livet

Herregud. Om ni undrar hur det känns för en människa att fylla 18 så är det en rätt rolig och efterlängtad upplevelse. Om ni undrar hur det kändes för människans lastgamla syster så var det först en rolig och efterlängtad upplevelse, sedan en mycket bakisångestfylld sådan. Men sånt e livet.

Syster

Grattis syrran! Nu äru myndig!

When I Grow Up

Jag gjorde nyss en viktig reflektion. Tyckte precis jag hörde Pussycat Dolls skråla sin senaste låt på radion, med en text mer intressant än Shakiras alla hitar. Misstänker t.ex. att jag hörde något som lät som "When I grow up...I wanna have boobies"

Men kära nån. Ge flickstackarn ett par bröst!

Nobody's Lonely Tonight

Jag blev så himla glad idag när jag tänkte på henne.

Heroine

Jag kom på att jag glömt att förkunna kanske det viktigaste som hänt på typ två månader (och säkerligen två år vad gäller min garerob): Jag har hittat en klänning. Och inte vilken som helst. Den klänningen. Den har allt. ALLT.

Folk som inte visste bättre skulle kunna ifrågasätta vissa saker. Hm, de där banden, ska de knytas i nån form av stayups? Så...burleskt. Och när hade du tänkt att ha den? Ska du ut på AVENYN eller? Och den där aprikosfärgen, hur väl (och framförallt hur många veckor om året) matchar den din blekrosa hy? Och vad ska du ha för skor, smycken, och ja, trosor?

Till alla dem vill jag bara knycka på nacken à la Jessica Wakefield och säga: håna mig bara. Nu kan jag dö lycklig.

P.S Jag har döpt den till Carrie-klänningen D.S

P.S igen. På lappen därbak står det liksom Heroine. OMG! D.S

Take Me Out

Sexy Nurse Scarlett Johansson. Det var inte min lookalike när jag hade jobbat klart idag efter 14 timmar. Men lycklig är jag. Ledighet, woho!

Regn Hos Mig

Okej, nu var det slut på det lilla roliga. Inga fler skojiga drömmar om bonustrosor eller elefanter som pratar om salamandrar, nej nej. Nu är det feberstressdrömmar som gäller. Jag är nämligen stressad. Och febrig (ibland). Buhuuuuu.

Det här betyder alltså att det är fruktansvärt synd om mig. Och jag beter mig sålunda därefter. Man vågar nog framhålla att jag gnäller och vill påvisa min smärta lika mycket som man påstår att karlar gör när de är förkylda. Så fort jag får chansen alltså. Nu har familjen lämnat boet (kanske för att slippa mitt winande, vad vet jag), jag har ringt alla jag känner och loppet för att wina lite till kändes rätt kört. Så kom jag på att jag kunde blogga om det. Vilken lycka!

Dessutom jobbar jag och Stockholm har blivit kallt! Blääää.

The Rythm Of Life

Asså jag orkar inte gå in på detaljerna men jag drömde att hon Natascha Peyre gav mig ett paket med vad hon kallade för "bonustrosor". Jag blev genuint tacksam.

Jaja, annars ösregnar det och fejan vill inte ladda upp mina foton innan jag går till jobbet. But why?

Kanske kan man göra nåt jättepsykologiskt på det här. Försöker min kropp kompensera för mitt ganska ensidiga och tristesskantade liv i vaket tillstånd genom att ge mig full action när jag sover? Så hänsynsfullt av den i så fall.

A Little Less Conversation

Diggar skarpt när man har gjort ett klädval som får folk att fråga: "Hur tänkte du där?" Känner mig otroligt intellektuell då, serri asså.

Snart får vi gäster och jag har satt på mig mammas graviditetskjol. Hur jag tänkte? Vi ska äta kaka. Jag ska äta MEST.

Trust Me

Folk säger ibland att jag skrattar ondsint. What? Me? Obegripligt.

Matzy boy trodde att jag gillade Hugh Grant. Och så sa han, med ljus röst, "Han ser ju såååå sympatisk ut." Det hela blev mycket genant. För mig.

Drar mig till minnes något om att jag hade problem med Grants porer på näsan förut, och ännu mer Tom Hanks'. När jag var typ 13.

Konklusion: På min lunarstorm pres borde det stått "gravt porkänslig och kanske lite, lite elak."

Flashlights

Asså excuse me världen, men min status har just skjutit rejält i höjden. Ni kanske tror att jag är er ocoola vän som har utväxt frisyr (och färgning), förrförra årets höstgarderob som basplagg och ett jobb som går ut på att torka pensionärer i arslet hela dagarna. Okej, I am. MEN.

Jag är även en person som numera har en personlig tränare. En PT alltså. Jepp. PT kan vara världens bästa förkortning. Därför använder jag det gärna i varannan mening. I synnerhet på t-banan i mobilen så att alla i vagnen "råkar" höra vad min PT sa igår. Nu hann han i och för sig inte får ur sig så mycket under den halvtimman vi sågs och jag fick skriva i massa papper och berätta den långa Historien Om Mitt Diskbråck. Men ändå, som min PT sa igår: Vi kör på nu.

Do You Wanna Dance

Inatt drömde jag om att en barnelefant och en vuxen elefant stannade och pratade med varandra. Först hajade jag inte vad de sa, men sedan hörde jag att den vuxna elefanten omnämnde mig som "salamandern". Jag vaknade alltså med tanken: "Intressant att vuxna elefanter kallar människor för salamandrar."

Moving on.

Annars är "det mest bara strömming" (vackert uttryck lånat från Forsbys Finest). En tuff grej är ju att jag har blivit med dansförening och strax kajkar tillbaks till västkusten för att spela in en pr-film med dansgruppen. Det här kan jag självklart inte ta som normalt folk, åh nej. Förutom i att jag tvingat hela familjen att engagera sig i projektet, går jag allmänt och känner mig som krulltotten i Flashdance eller Baby i Dirty Dancing typ hela tiden. Så jävla hett.

I carried water melons! *kan hela filmen utantill and I'm proud of it*

Another Day

Jag har blivit sjuk. Herregud vad synd det är om mig. Jag försmäktar. Och snart är det midsommar. Ännu. Mer. Synd. Om. Mig.

Annars uppfann jag hjulet igen när jag härom dagen kom på att ju mer man jobbar inom en viss bransch, desto sjukare förhållande får man till det. Det är inte alls så att man blir mer nyanserad, eller blir av med vissa rädslor etc. Nej nej. Mitt vårdjobb t.ex bara lett till att jag i ännu högre grad hyser skarp misstänksamhet mot all form av sjukhuspersonal (mig själv inkluderad), samt utvecklar alla hyponkondriska tendenser som ryms i mig. Häromdagen var jag helt övertygad om att jag blivit dement, alternativt fått en stroke. Gud.

Min förstående och älskvärda syrra tror dock något annat. När jag för några dagar sedan gnällde över att jag jämt var så grymt törstig och aldrig tycks få nog av vatten kontrade hon torrt: "Jaha, det är ett tecken på HIV."

Så det kan ju vara det jag har också.

I Wanna Rock

På vacker efterfrågan har jag nu bestämt mig för att berätta historien om När Jag och Päronen Åkte Till Sweden Rock. En otroligt spännande berättelse, om jag får säga det själv. Värt att notera är att det hela även kan betraktas som en deltagarobservation, dvs som en del av någon slags forskning av interaktion och socialiserande.

Alltså: vi åkte på rockfestival i en stackars lantisstad. Hardcore, tänker ni. Dräggighet i tält och snortning av lera medans man headbangar till nåt band som spikar upp kattungar på väggarna. Nja, säger jag. Nu var det ju så att mina föräldrar inte var tältmaterial. Inte ens material nog att bo på vandrarhem. Så det blev lantisstadens typ enda hotell (Jävlit tjusigt faktiskt, särdeles god frukost, fyra stjärnor för både pannkakor och scrambled eggs). Sedan hade den allmänna torkan gjort att ingen lera hade bildats på marken. Skönt faktiskt. De hade i och för sig kompenserats med att det låg nåt som såg ut som hö på typ varenda liten markbit, som hela tiden flög runt i luften och landade på ens kläder och i ens ögon (och öl!). Så hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro att man befann sig i nån slags hage och att folket runt omkring en var kreatur (eh).

Inget tält och ingen lersnortning alltså. Band som spikar upp kattungar? Nja, alltså, nu såg ju vi aktivt(dvs öldrickandens en bit bort från scenen, medan vi sjöng falskt och klappade i otakt) Whitesnake. Kolla youtube, they ain't killin' no kittens there asså. Och tur är väl det. De band som möjligtvis aspirerar på någon form av rituell aktivitet hörde vi bara i bakgrunden när jag tvingade mina föräldrar att köpa dyr och sanslöst fettig (dvs megagod) festivalmat till oss.

Ett intressant kapitel i berättelsen/deltagarobservationen är definitivt när jag och päronen gick och kollade i alla festivalstånden. En kulturbög i Stockholm sa nyligen till mig och syrran att vi borde skriva en bok om vår familj och dess egenheter, när
mamma och pappa blir för gamla att protestera. Sedan tyckte han att ett kapitel skulle heta När Mamma och Pappa Skulle Klä Ut Sig Med Discotema. Jag kommer promota starkt att ett annat kapitel ska heta När Mamma och Pappa (och Jag Själv) Köpte Souvernirer på Sweden Rock. Jag sparar således den långa versionen till den boken. Men nämnas ska väl att kommentarer som "Vanliga familjer har inte fem peruker hemma. Märkligt." och "Ser jag tjock ut i den här nätbrynjan?" och "Nej mamma han är dansk, så han går inte att kommunicera med, men jag tror att han menar att glasägonen är nördiga. Fast på ett bra sätt." haglade.

Sedan vill jag nämna lite om klientelet. För det var nog mer än halva festivalupplevelsen. Jag vill samtidigt passa på att föra fram lite aktuell statistik som jag hittat (hm, gjort själv).
Medelålder: 42,3
Yngsta deltagare: Typ på väg ut att födas (EUUUUW!)
Äldsta deltagare: Typ död
Övervikt och allmänn mullighet: 73%
Alkoholkonsumtion: 213%
Folk med attitydsproblem: 26%
Snygghetsfaktor på en skala 1-5 (1=buttugly och 5=nice fuckin' asses): 2,3 (decimalerna las till för en brud som såg ut som en Sahara Hotnightsgroupie och "de gråa tinningarnas charm" hos medlemmarna i Whitesnake)

Ja, efter den här fabulösa upplevelsen bilade vi hem. Och levde lyckliga i alla våra dagar! The end.

Bicycle Race

För alla er som undrar så kom jag hem välbehållen från Sweden Rock. Mina föräldrar också. x antal souvernirer och en Whitesnakekonsert rikare. O yeah.
(Jag skulle egentligen kunna ödsla våldsamt mycket mer ord på den upplevelsen, det var helt extremt emellanåt. Men jag tror ni är för små för sådant, så jag skonar er. Tills vidare i alla fall.)

Nä, nu ska jag cykla (!!!!) till jobbet.

4 minutes (to save the world)

Ronnie, Ronnie, Ronnie (Sandahl, reds. anm.)...

Först skriver du en bok och väljer att kalla den "Vi som aldrig sa hora". Sedan yttrar du ordet "slampa" i direktsänd radio. Förklara för mig, me don't understand.

Fame

Till er därute som inte tar mig på allvar i mina trubadurambitioner har jag bara två saker att säga:

1.Svikare! Varför i hela friden skulle jag inte kunna ro iland den här drömmen? Bara för att allt annat jag nånsin gjort präglats av mycket snack och mikroliten verkstad? Eller för att det verkar särdeles orealistiskt? Va va va?!
2. Ni ha FEL!

För: igår uppträdde jag med två låtar. Okej jag gjorde det inte själv. Okej jag hade inte skrivit dem själv. Okej det var på Kellys. Okej det var kareoke. Men ändå.

Sjuttonde Balladen

Årets tuffaste grej hände precis!

Jag satt och trubadurade mig och hamnade i Dylanstämning och tänkte: "Om jag inte skulle ta och spela några toner på min ack så älskade plasttrumpet".

Vilket jag gjorde. Och vad hände?! Efter tre typ två röda kom jag på hur man spelade Oh When The Saints! Jag är ett musikaliskt geni föfan!

Daytripper

Jag hittade en kom-ihåg-lapp som jag skrivit till mig själv för typ några månader sedan. Den löd:

"För i helvete Josse, kom nu för en gångs JÄVLA skull ihåg alla papper! OCH nyckeln! P.s Du får stryk annars D.s."

Vad kan jag säga? BIIIAAAATTTCCCHHHH!

Girl Can Rock

Sa jag någonsin att jag ville bli forskare? Att jag måhända trivs med att skriva uppsats? Att jag trodde på allvar att det var en karriär att räkna med?

Eh nej. Såklart inte. Sa jag däremot att jag inlett en högst lovande bana med guran? Jepp, I fuckin' did.

Den utlösande faktorn var när jag och Anja lyssnade på en sådan där singer/songwriter-trubadur på Pustervik. Ni vet en sådan där snubbe som sjunger lite "lågmälda" låtar med "tänkvärda" texter (obs! citationstecken inte satt för att ironisera, utan för att visa på två mycket vanliga kategoriseringar som brukar förekomma i skivrecensioner av sådana här artister). Då slog det mig: om jag inte skulle ta och bli en sån däringa trubadur ändå! Fett bra. Nu gäller det bara att leva upp till konceptet.

Det kommer alltså betyda, förutom att jag måste skriva massa lågmälda låtar med tänkvärda texter, måste börja bära med mig gitarren vart jag än går och sprida reklam om mig i alla Götets undergroundfanzines. Lägg där till en mycket suspekt och dammig klädstil. Sedan ska jag boka in mig på lite random places och bara göra min grej. Dvs. trubadurgrejen: plinka lite medans jag framstår som introvert och blyg, samtidigt som jag flirtar med publiken på ett sådant där sätt att alla grabbs i publiken får faderskänslor. Mitt kroppspråk ska bara vara ett enda rop på hjälp och luggen ska ständigt falla i min alltmer trubadurfuktiga panna. In a good way såklart.

I Wanna Dance With Somebody

Två enormt viktiga och livsavgöramde projekt förs just nu parallellt i mitt liv:

Jag skriver uppsats OCH jag spelar gitarr ibland på kvällarna. Det här kommer alltså resultera i att jag antingen blir en smart forskare i snygga bågar eller en ny skönsjungande Janis Joplin (obs! utan knarket). Vet inte vilket utfall jag hejar på faktiskt, born a rockstar liksom, men ändå: fatta fascismen man kan ägna sig åt som forskare. Slå sig in på nån mobbad institution och bara ta över plejset. Det bästa vore kanske en schysst kombo, frågan är om det funkar bara. Man kanske får leva dubbelliv? Som Superman liksom, fast istället för tönten Clark Kent som begåvad forskare på dagarna och foxy rockstjärna på kvällarna. Allt jag behöver är ett par glasögon och ett intellekt hos mina medmänniskor som är lika utvecklat som Louis Lanes.

Update: Okej, såg just Bodyguard på tv och valet är gjort. Anledningen heter Kevin Costner och motiveringen lyder: And IIIIIIII, will always loooooooove youuuuu....

How Bizzare

Peops, I'm having a little bit of ålderskris här. Hur gammal är jag egentligen? Jag får olika signaler... Fejantestet sa 23,2 år, vilket jag tyckte kändes som en rimlig ålder. Sedan har det bara gått utför...

Det hela började med att jag inom loppet av en timme lyckades säga "Nu är det slut på sötebrödsdagarna!" och "Ack så vackert det är när syrenen blommar" på fullaste allvar, vilket fick mitt sällskap att tro att jag egentligen föddes på 30-talet. (vilket i sig är lite lustigt, för härom helgen blev jag närmast HÄCKLAD över att ha missat när Olof Palme kolade. Pff!)Skulle då min riktiga ålder vara 65+?

Nja. Sedan hände följande: Jag gick in i en sån där Bokbuss för första gången och var fast besluten om att låna en bok. Låna böcker på bussar liksom, så barockt!Så jag slog mig ner på golvet med benen i kors och började leta i korgen med bildböcker. Snubben bakom disken kastade ett diskret ögonkast mot mig, vilket jag rofyllt mötte med att börja nynna lite medans jag letade vidare. Då kom ett gäng kids in i bussen, och här menar jag verkligen kids asså; de var typ snudd på skolmogna. De kastade tveksamma ögonkast på bruden som satt och lallade vid bilderböckerna och började högljutt leta bland KP-tidningarna istället. KP, liksom! Har de ens kommit ur Freuds basic faser? Jag dånade lite, men de dånade väl å sin sida lite åt mig. Och jag blamar dem inte. Hur gammal ÄR jag?!

Nåväl. Historien slutade med att jag lånade en bok om maskar som shoppar skor och äter bakelser. Sedan drömde jag inatt att jag fick ett rosa ponnyhus. Jag blev överlycklig. Som jag sa: KRIS!

Jumpin, Jumpin

Med bakgrund av den här ormskrönan som varit i ropet ett tag i umgengäskretsen blev jag lite orolig över mina partners in crime; Scarlett och Baltazar. Scarlett är ju som bekant en orm. Och Baltazar är förmodligen en lite småtrevlig munsbit.

Jag kollade in dem. De hängde på sängen. Och plötsligt märkte jag hur Scarlett slingrade sig fram mot en intet ont korsordslösande Baltazar, närmare och närmare...

Men så såg jag, de bara söndagschillar ju! Det är ju det ormar och manater gör bäst.

Swing It, Magistern!

Note to self: sluta skriva långrandiga inlägg som inte ens du själv orkar läsa.

Så: En grej jag gillar med min handledare är att hon fattar exakt vilken störig-inte-ens-pretto-utan-typ-mer-redigt-lost-in-space-nivå jag är på i mitt b-uppsatsskrivande. Liksom; "Jag förstår att tankarna far iväg, och plötsligt tycker man att allt hänger ihop med allt, och istället för att skriva b-uppsats märker man att man håller på att beskriva hela världen. Därför: Avgränsa, avgränsa, avgränsa!"

Note to self 2: världen kanske skiter blankt i din b-uppsats. jaja. kanske ska låta Baltazar eller Scarlett blogga ett tag åt mig.

Rock Away

Okej setupen är: jag är på ett skolbibliotek som jag brukar vara på (och det är inte ktb). jag har beställt två uppsatser via magasinet och ska hämta dem i bibliotekets speciella expedition för beställda lån. jag skulle få uppsatserna inom tre timmar, lovade personalen. jag pluggar (och facebookar) flitigt, och till slut har tre timmar segat förbi. det enda som krävs är alltså att hämta ut uppsatserna. trodde jag.

Jag och en bibliotikares försök till icke(kommunikation):

Jag: Men asså... nu ligger inte de här uppsatserna här... asså jag hade beställt dem för ett tag sedan,*symbolisk koll på klockan* tre timmar sedan faktiskt.
Bibblo: Jaha, vad är det här för papper? *tittar på ett random papper som legat framför henne på bordet hela tiden*
Jag: Ehhhh... jo asså som jag sa, jag hade BESTÄLLT tre UPPSATSER.
Bibblo: Mmmm. *blick i fjärran*
Jag: *desperat* Ska jag gå och fråga tjejen där ute jag beställde dem av eller? Varför ligger dem inte här? För tjejen sa att jag skulle hämta dem här...
Bibblo *får ett ryck och sliter bibliotekskortet ur min hand om skrockar triumferande* Kolla här! Här har du bokat FEM saker. De kan du ju hämta därute.
Jag: Men det där är ju böcker, det jag beställde var tre uppsatser som jag skulle hämta här inne på den här expeditionen.
Bibblo: Ja precis. Kolla därute alltså.

*Går ut, skvallrar för en annan personal som går in i nån vrå och hittar en glömd vagn där mina två beställda uppsatser ligger och väntar. Går sedan tillbaka till den andra expeditionen för att kvittera ut dem. Där står en annan personal också, här kallad Bibblo 2*

Jag: Ja, nu hittade jag dem. Uppsatserna.
Bibblo: Jaha, de som du hade beställt igår?
Jag: Eh nej, för *ordentlig blick på klockan* tre och en halv timme sedan. De låg på en annan vagn.
Bibblo: EN ANNAN VAGN?
Bibblo 2 *diplomatiskt till mig* Vi har ju andra vagnar.
Bibblo: *hysterisk* Men vilken vagn? Därborta?!
Jag: Eh, asså jag vet inte. På en sådan där vagn som ni använder, antar jag. Men tack då...
Bibblo till Bibblo 2: Vad är det för vagnar vi har?
Bibblo 2: Ja alltså de ser likadana ut.

Ni hör ju. Kompetensen jag utsätts för varje dag är minst sagt imponerande.

Devil Wouldn't Recognize You

Skönaste grejen. Man tänker att man borde ta och slå Skatteverket en pling, long time no see liksom, så man gör det och hej hallå välkommen, vi tar strax emot ditt samtal, du har plats nummer 172 i kön. but why?

Beat Goes On

"Det är bara i Stockholm..." som kyparen inleder matbeställningen med "Är ni redo att köra ELLER?!" på grov söderslang. Och det är bara våra grannar som svarar "Jarå, TUUUT!"

Jag och mamma åt NK-korv, jag hann kasta lite ketchup på en ilsken barnförälder. Fett nöjd.

Jag var liksom på Skansen på Valborg. *medelålderskris*

Fast nu ska jag gå och fråga om mormor vill läsa Bitterfittan.

Knock 'Em Out

Tillåt mig utropa Eureka! Jag har kommit på varför jag inte behöver skriva klart min tenta, eller fortsätta min akademiska bana överhuvudtaget, men hur jag ändå kan bli fett rik och creddig. Beviset finns på kultursidorna i dagens SvD.

Formeln för evig lycka och stålar på kontot kombinerat med absolut noll anstränging är: Ge ut dina dagboksanteckningar på nåt schysst bokförlag, där du namedroppar ett antal inflytelserika personer och framförallt; snackar obeskrivligt mycket skit om dem. Simple as that, I promise. Lars Norén har just gjort det, på 1680 myshärliga sidor, och det är ju årets jävla kulturhändelse. Och det är ju bara april hörni!

Känn absolut inga hämningar! Skriv om dina hemorrojder, obekväma samlagsställningar, begär efter hallonmuffins eller bara dina tio minuter i bankomatskön. Everything goes! som vi säger i branschen. Och känn nu inte att bara för att du inte är Lars Norén, så kan du inte ge ut en bok. Inte så många är ju Lars Norén, trots allt. Känn istället: Vi sitter ju alla i samma oh-life-is-bittersweet-båt!

Liten brasklapp lämnas dock: Vissa personer har försökt att ge ut en bok av liknande slag, t.ex. Maja Lundgren och Linda Skugge. Det gick dock åt pipsvängen med alltihopa. De bajsnödiga recensionerna i SvD som avslutas "Vid en gotländsk, japaniserad trädgård?" var icke-existerande. Det finns naturligtvis ingen rimlig förklaring till det här. Alls.

Så, what are you waiting for? Mot ett pluggfritt liv, rikedom och berömelse!

Working Class Hero

Jag tog mig en söndagspromenad till thaitakeawayen för ett tag sedan, och gissa vad jag fick se.

En gubbe stod i blåa hängselbyxor och högg ved! Mitt på ljusan dag. Mitt bland folket. Jag stirrade såklart ut honom, hans hängselbyxor var ju så himla läckra. Han grymtade lite. Då tittade jag bort men på vägen tillbaka lurpassade jag på honom i buskarna. Då torkade han pannan med en röd näsduk! Ack, ljuva värld känner jag i stunder som dessa. Arbetarna i Göteborg vilar aldrig!

Hey Ya

Apropå språk och typ lite annat: Ni vet att man säger att svenskan är ett "fattigt" språk. Vi har ju inte över tjugo synonymer för snö och så vimlar svenskan av massa jobbiga återvändsgränder som "ett räDD lejon" etc. På det stora hela: hade svenskan varit en elev svenska grundskolan skulle den ha fått en hjälplärare.

Okej. I samma veva som man klagar lite på svenskan brukar man hylla andra språk världen över. T.ex. som engelskan, de har ju massa synonymer (som ingen jäkel använder längre men ändå) och sedan om man som svensk sjunger på engelska håller man sig mer distansierad till texten (se typ massa random intervjuer med massa svenska artister, typ Laleh och Kent har jag läst om). Men nu undrar jag: gäller det här även för folk som är engelskspråkiga? Blir de också mer distansierade till det de sjunger om texten är på engelska? Förstår de ens vad de sjunger ibland? Jag kan inte hjälpa att jag tvivlar.

Ett enligt mig talande exempel är låten "Thong" av typ Sisqou eller vad han hette. På svenska hade den förmodligen lyckats mindre bra på topplistan. Samtidigt så blev den förmodligen en hit på topplistor i engelskspråkiga länder. Det får mig att misstänka att även om svenskan är ett fattigt språk, är engelskan inte mycket bättre. Alternativt att språket är bättre men folket som talar det är lite, lite dumma i bollen ("String string string string string string" liksom). Och det är ju bara några miljoner som gör det så hey, varför wina tänker ni. Jag bara säger. Alla som talar engelska behöver kanske hjälplärare?

Nu vill jag se ert sämsta beteende! Låna mig lite socker! Jag är er granne!

Kill Yourself

Godmorgon världen (när jag skrev det råkade jag skriva "värken" istället. jag var på väg att lägga ner alltihop tills jag kom på att det förmodligen inte var ett tecken från den gud jag inte tror på att jag inte borde hälsa på världen. när jag nu skrev det för en andra gång höll det på att bli "värken" igen, så nu vet jag varken ut eller in. blogga eller inte. vad gör man i sådana här lägen? singlar slant? allt jag hittade när jag letade efter en slant att singla var en 2 eurocentare, och jag väljer att tolka det som att något väldigt hemskt kan hända om jag fortsätter detta olycksamma resonemang. nu blev allt mycket jobbigt.)

Because

Jag ville ha ägg och jag fick Årets Bästa Råd:

subject: DIN MAMMA
bosse. sluta stressa fram när jag hatchar äggisar till dig. det kommer bara resultera i (som richard swart skulle ha sagt serbiskt) trots. det vill säga att får du Din Mamma i ett ägg. i framtiden bör du komma ihåg att ägg är gåvor som man inte bestämmer över. det är ägget som hittar dig, inte tvärt om. precis som med utbildning, gud, bostadsrätter samt drömprinsen är det kontraproduktivt att leta, tjata, sträva, söka, eller på annat sätt anstränga sig för att uppnå ett hatchande ägg. väl mött /kaninisen

Hippy Hippy Shake

People, idag hände ett mirakel!

Jag lagade bönbiffar!
Så himla tufft. Det har jag aldrig gjort förrut.
Jag hade dessutom den förnämliga kryddan muskot i dem. MUSKOT!
Gotta love!
Och det bästa med det här var att mina två, absoluta favoritredskap i köket användes!
SAMTIDIGT!
(morteln och mixern reds anm.)

HALLELULJA!

Obladi Oblada

6 saker jag först funtade på att blogga om men sedan av x anledning ändrade mig:

*Min intervju med en jämställdhetsperson på kommunen. Sedan kom jag på att det inte hade genererat ens ett skämt.

*Mitt stökiga rum trots att jag städade i förrgår. Lite väl förutsägbart kanske.

*Ett ironiskt inlägg om något utav alla fenomen kring SGS existens. T.ex. hur min felanmälan kommer behandlas. Kändes så jobbigt bara.

*Min ofantliga glädje över att ha lyckats ladda ner Across The Universe-soundtracket på bajsLimeWire. Men den kan man ju notera på last.fm.

*Alla mina svamligheter jag fick ur mig under utgången i lördagsnatt. Men de kommer jag ju inte ihåg. Och de var säkert mest tragikkomiska i vanlig ordning.

*Ett elakt inlägg om något jag ogillar starkt hos den dumma massan. Men det fanns för mycket att välja emellan.

All The Way Down

De flesta människor slösar bort sina liv på onödigheter. I synnerhet på söndagar, då medelstudentsvensson pillar sig i naveln, har ångest och zappar på tv:n. Inte jag: jag äter två olika sorters pytt i panna. En vanlig oxpytt och en i gräddstuvning.

Gud. Jag behöver skaffa mig ett liv.

Once

Jag har haft en mixer i min ägo i ungefär 72 timmar, varav de senaste 24 har varit obevakade. Och då har det hänt grejer må ni tro.
Man kan säga att jag har parodiserat den där sagan om att "koka soppa på en spik", fastän min saga snarare heter "göra småtti på allt mitt hushåll någonsin kan erbjuda". Sjukt spännande historia.

Såhär typ: Jag hoppsar upp i köket med min älskade limegröna mixer. Jag nynnar glatt medan jag förbereder allt som ska i. Jag hackar och häller i och mixar snabbt ihop allt i en vacker rosa sörja. Men skulle det inte passa med lite...gult? Jag häller i apelsinjuice. Ah! Så fint det blev. Jag nynnar glatt vidare. Men...skulle det inte vara ÄNNU tjusigare med lite mer orange? Okej, vad i kylen har orange färg? Kaviar? I med det! Min sång blir allt gällare medan jag slänger varor omkring mig. Vad är det här? Tomatkross? I med det! Gammalt vitlökssmör? I MED DET!
Jag måste mixa allt! ALLT MÅSTE VARA MED I MINA SMÅTTISAR!

Does Your Mother Know

6 saker som har varit bra med helgen (kolla! jag är optimistisk!):

*I mitt huvud började helgen i torsdags efter jobbet halv 5. En utekväll och fylla senare kunde jag lugnt sitta i skolbänken i ottan på fredagen och ändå känna mig harmonisk. Det var ju HELG. Jag är UNTOUCHABLE!

*Att det låg ett sådant där matbehållarlock av metall i väskan bredvid min säng när jag vaknade upp fredag morgon. Ni vet sådana man har i skolmatbespisningen. Och att jag kom ihåg att jag fått locket nån gång under tosdagsnatten och verkligen velat spara det och försökt förklara varför på spårvagnen. Jag undrar verkligen vad min motivering var.

*Att jag helt förlitar mig på min goda motivering sagt på fyllan på spårvagnen, att jag har bestämt mig för att behålla det.

*Mamma kom, såg och segrade och har förgyllt min helg med fint umgänge, god mat och mycket roande kommentarer. Ett litet smakprov:

J: Coop på Avenyn är ju ändå en sådan där butik som man kallar "välsorterad".
M: Ja, men de hade ju ingen basilika, de kan ju lika gärna lägga ner!

J: Jag gillade filmen, den var jättejättebra jö!
M: Hmmm, det var inte riktigt min "piece of cake".

M(berättar om lite bråk bland sina vänner och att ingen av dem vill vara ovän med henne, konstigt nog): Ja, jag kommer ihåg att hon sa att hon var ledsen...Hahaha, hon fick smaka min vrede!

J: Haha, Sandra skrev "Månprisma attack!" i sitt sms tillbaka...
M: She's the DUCK?!

*Det ligger fantastiska läckerheter i min kyl, and the're all mine! Come to MAMA!

*Jag har bestämt att börja säga "småtti" istället för "smoothie" för att provocera folk.

Called A Bitch Not A Hoe

Jag ska nu försöka producera ett inlägg som inte dryper av illa undantryckt bitterhet eller smaklös ironi. Jag vet, jag tvivlar lika mycket som ni på att det kommer gå, men jag ska verkligen göra mitt yttersta. Mina övriga krav är aslåga, bara inlägget för en gångs skull INTE handlar om varför det är synd om mig/att jag är pissed off/trött på livets plågor. Så, jag ska nu rannsaka mig själv och ta upp saker som glädjer mig. Som gör livet värt att leva. Eller som bara inte får mig att vilja klubba ihjäl närmaste göteborgare med batong.

Efter ungefär en halv minuts grubblande har jag kommit fram till följande:

*I Sony Ericsson-reklamen ni vet, när massa random peops sjuner Enjoy The Silence, hon som sjunger sist av dem tycker jag har en rätt häftig röst.

Efter sju minuter till orkar jag inte orkar pannan mer. Jaja, det är i alla fall en bra reklam. Ser ni, jag lyckades. Inte det minsta bittert. Fastän kanske lite tragikkomiskt. Ni skrattar med mig och inte åt mig va?

Don't Ever Think Too Much

En fantastisk grej som man kan glädjas åt mitt i misären är i alla fall att Farligt-Avfall-bilen turnerar runt här i kvarteret under hela april. Hörde ni?! Som vi väntat!

Back To Black

6 bittra insikter jag fått de senaste dagarna:

*Typ hela stan firar att Jesus dog, gärna utanför Götet. utan mig.

*Jag kan inte stava till "diskursteori". inte ens när jag skriver långsamt, halkar alltid på r:et eller s:et!

*Jag är sjukt sugen på en vinfylla. och det kommer dröja minst en vecka innan jag får ge hän åt begäret.

*Mamma sa att det finns dem som inte är jävligt arga hela tiden, som lever sina liv rätt muntra faktiskt. och hon fick mig nästan att tro på att det skulle kunna gälla mig också.

*Jag saknar jättemånga saker i mitt liv. Mål och mening t.ex. och en diskpropp.

*Jag har inte ens en bra sista punkt.

Mamma Mia

Såhär glada (krystade) ser Lembit och Kilroy ut när de inser att de båda är 22 år gamla (och soon to be kateteranvändare):



Kanske ser vi ut såhär om två deccenier till, minus slampig(eller inte) klädsel och plus kraftiga klimakteriekossyndrom. Wahtevah, bara det är vi. Grattis Kilroy!

All The Young Dudes

Nä, nu orkar jag inte mer. Listorna is back!!!

6 saker som hänt mig idag, dvs. hur enormt Intressant Mitt JetSetLiv är.

*Jag vaknade och inom två minuter hade jag konstaterat att det var snöstorm och slagit i lilltån i nattduksbordet. F***!

*Sedan sminkade jag över mina mörka ringar och gick till bibblan i stormen. när jag kom fram såg jag ut som en tvättbjörn, vilket jag inte märkte förrän jag gick in på toa tio minuter senare, trots alla roade blickar.

*Det har tagit en hel arbetsdag att läsa drygt 40 sidor. på svenska. kan man utveckla analfabetism postpubertalt?

*Jag köpte med mig ett paket Saltiner hem som jag skulle avnjuta under min kvalitetstid framför American Idol. jag hade moffat halva paketet när Vänner var slut.

*Speaking of American Idol, jag skäms så mycket när vissa sjunger att jag måste byta kanal eller ta bort ljudet.

*Måndagen betedde sig alltså som sig bör, men desto roligare var lördagkvällen! Tack för all fin uppvaktning och vacker dans kamrater!

What's In it For Me

Jag vet inte vad det är jag gillar bäst med Amy Diamond. Kanske är det hennes skarpa begåvning och schysst producerade låtar. Kanske är det hennes Melodifestivalframträdande i guldlaméjacka. Kanske är det hennes glugg mellan framtänderna. Eller så är det att hennes nya skiva innehåller kareokeversioner av vissa av låtarna. Stabilt!

No Panties

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen: Alla plagg som man har på överkroppen kan omöjligen vara en tunika! vissa plagg är linnen, andra är t-shirts och några andra klänningar. till exempel. hörde ni det Gina Tricot?!?!

Who Do You Think You Are

Okej, jag förstår att man ibland måste bygga hus och vägar. det är ju sånt människan bor i och går på. jag förstår också att man ibland måste renovera dessa hus och vägar, så att de inte går sönder och människan bara kan gå på marken och sova under trädkronor och stjärnhimlar. sån naturromantik betackar jag mig för. alltså, jag fattar grejen med renovering. men varför, VARFÖR måste man renovera först mitt grannhus och sedan vägen precis nedanför mitt fönster? och varför måste man göra det halv 7 på morgonen med en brutusborr som ger ifrån sig mördarläten? varför?

Sombody's Watching Me

Det var strax innan middagsdags, då Baltazar och Scarlet O'Hara som vanligt hade högläsning av Anne på Grönkulla i sängen, som det hände. En stämning föll över dem.

-Baltazar, väste Scarlet. Har du också en känsla av att någon IAKTTAR OSS?

Bohemian Rapshody

Jag fortsätter härmed trendbrottet att skriva utanför mina sedvanliga och fascistiska 6-punktslistor. känns helt wickedths! som Jamie Läsparn Oliver skulle flåsa. samt så 2008.

Mama, jag dödade just en man. höll en pistol mot hans huvud, tryckte på avtryckaren och nu är han död. Mama, livet hade just börjat. men nu har jag kastat bort det. nä jag bara skämtade.

Ha. Ha. Ha?

Ching Ching

Ni vet i Spermaharens Ensamseglaren när Johan Rheborg ringer Kalles Kaviars kundtjänst och vill prata med Kalle? det är ju humor såklart. jag har funtat lite på om man inte skulle ta och ringa såna där kundtjänster lite mer. för det finns sjukt många. asså, det finns ett direktnummer till kundtjänsten för Kiviks Päronkräm. stabilt värre. frågan är ju bara vem som sitter där på andra sidan telefonlinjen. sällan Kalle misstänker jag. snarare nån stackars underbetald praoelev. men nåt borde man väl få ut av det?

nästa gång jag inte vill plugga, städa, tvätta, träna eller laga mat ska jag definitivt ta i beaktning att ringa kundtjänsten för Pågens Krisprolls Skorpor.

Rescue Me

Halleluljah!

det var ett meddelande till mig på radion nyss. hur ofta händer det liksom? det var från tidningen Slitz. den ville berätta att den har kommt ut med ett nytt nummer. men gu va bra!!! kände ju jag såklart. såhär löd det personliga meddelandet: "Till Dig Feminist, som njuter av att vara sur".

naaaaaw, känner jag då. vad gölligt.

"Köp den nu, eller bli utan". wouldn't miss it for the world asså!

äh, fuck y'all!!!!!

Elle L'a

Äntligen! Carolina Gynning är snart på tv och hon ska göra en egen parfym som STINKER!

Folding Chair

En gång på Eklandagatan frågade två tjejer mig efter vägen till den där plastkirurgikliniken där vid Willys. jag pekade uppåt backen och sa: men OJ!!!!!!!

idag såg jag en fullgubbe på bolaget, han var faktiskt rätt störig. sen skrek han till bolagssnubben som nekade honom att köra tre ryska vodka att han var en elaking. det var också rätt störigt. då blev bolagssnubben stött och var tvungen att säga högt "Elak?! Jag????!" flera gånger till både kunder och alla kassörskorna. det var störigast.

sen såg jag två gamla skruttgubbar jämföra rullatorer på bussen. en hade en metallicröd ihopfällbar, den var ny. han var mycket stolt.

Just A Little Bit

Fast nu blev jag glad igen. Läste ett debattinlägg som inleddes med:
"Hur kan det komma sig att de flesta företag anställer dyslektiker för att skriva texten på reklamblad och förpackningar?"
sedan följer ett högst upprört inlägg om hur man indoktrinerar folk i särskrivning och att bindestrecken är utrotningshotade. vi ombeds att protestera och att kontakta företagen, samt besöka en frisk Sjukgymnast (och inte en Sjuk Gymnast).

HAHAHAHAHA!

(jag vet att alla sitter och undrar nu varför jag har lämnat 6punkts-regeln, och det kan ni ju undra! I WON'T TELL!)

Evil Thing

Okej, nu är det bevisat. det som vi har gått och misstänkt så länge, men aldrig riktigt förmått avslöja. ibland har vi varit nära, men så har sanningen fladdrat iväg över oss igen och lämnat oss helt dimmiga i huvudet. nu är det dock slut på tramset! idag har det alltså bevisats; shufflefunktionen på min iPod är OND! ELAK I SJÄLEN!

ja. jag var i ett mycket kritiskt tillstånd. efter eoner av hemtentaskrivande var jag på väg hem i duggregnet; hungrig, kissnödig, törstig samt allmänt folkilsk och med humanistendamm all over. jag offrade min handvärme för att fippla fram iPoden och trycka fram en bra låt i. sladden trasslade och ena hörluren fördes in med inte så lite smärta i örat, men allt för konsten! tänkte jag och tryckte envetet vidare på poddisens otillgängliga knappar. just som jag tryckte ner shuffleknappen tänkte jag:
"åh, låt det nu bli en bra låt. jag orkar inte trycka igenom massa, eller fastna för nån som sedan bara visar sig vara helt fel. jag har förvisso inga dåliga låtar på min iPod, för jag har så djävulsk stabil musiksmak, men ändå. vissa dagar vill man dansa gatan fram till Brittans nya skiva, andra dagar vill man bara höra den där sorgliga låten från sista O.Cavsnittet 2:a säsongen. så, do your thang nu shufflen."
tänkte jag alltså. eh. på dessa två sekunder det tog mig att fullborda trycket. och vad tror ni hände?!

jo, shufflen väljer ut en Winnerbäcklåt! och nu inte vilken som helst, utan den där som han skrovlar fram med Miss Li som jag högaktningsfullt dissat hela hösten, för jag står ju över det svenska mörkret och depressiva texter etc. men nu så passar den på. den rackarns shufflen, nu när den vet att jag är så bräcklig. så jag var helt enkelt tvungen att lyssna på låten hela vägen hem. och ni vet ju själva hur man mår efter nåt sånt. pure evil I tell you.

I'm Going Slightly Mad

6 saker som jag vill skriva så jag slipper leta fotnoter till min hemtenta:

*Min hemtenta är faktiskt Djävulen. jepp, det kanske ni inte visste, men så är det. den har horn och en gaffel som den sticker mig i baken med.

*Jag avlyssnade ett samtal på bussen förra veckan mellan en gubbe och tant:
G: Men du är så osocial!
T: Nä, jag orkar bara inte alltid vara trevlig.
G: Men ibland måste man vara det.
T: Jaha.
You go old lady!

*Jag har nästan lärt mig en ny version av en gammal klappramsa vi gjorde i mellanstadiet. asså jag blir så himla allmänbildad!

*Om mitt tålamod i vanliga fall ligger på cirka noll, skulle jag tippa att det den här veckan ligger på grymt jävla minus. saker som kan fresta på mitt tålamod och som därför bör undvikas: åka spårvagn, gå längre än 5 min, laga mat, ringa hem etc.

*Bokstaven t på min dators tangentbord försöker göra revolution och ramla av IGEN! men det kan den GLÖMMA! I'm watching you T!

*I'm going slighly mad...

G Slide

6 saker som folk borde göra i större utsträckning:

*Parodier på Girlmore Girls. asså seriöst, det finns så mycket att hämta. bajskrystad dialog, konstiga karaktärer och ett fjompigt soundtrack. den bästa jag hört var från p3 i somras när radiofolket went Anna Skipper och misstänkte att Lorelei förmodligen närde sig på algsmoothies.

*Bråka på spårvagnen. Andra Avenyn live liksom, vad mer kan man begära?

*Döpa sin hund till BALTAZAR och göra reklam för "frusen man som söker kärlek" i Norrland. hade man inte vetat vad de pratade om skulle man kunna tro att de ville ha en ny värmepanna eller dylikt. mycket underhållande.

*Nej men gud, nu vill jag skriva nåt om Girlmore Girls igen (det står på i bakgrunden och jag blir alldeles vimmelkantig av irritation). men det ska jag inte. okej, folk borde göra bra tv-program. en serie jag kan följa. long gone är dallas' storhetstid och bevvaneftermiddagarna, och nu när O.C är slut vet jag inte vad jag ska göra. de har t.o.m. skurit ner på 7th heaven. HALLÅ?! jag försöker adoptera Gossip Girl, men jag måste erkänna att den inte är lika beroendeframkallande som allt nämnt ovan (förutom Girlmore Girls såklart). kan inte nån förbarma sig och göra en lagom pubbig men ändå glassig såpa (obs! får inte utspela sig i Göteborg) och krydda med lite ögongodis och humor?

*Träna med mig på Fysiken (alla 2 (generöst räknat) som läser bloggen i Gbgområdet vänligen ta emot vinken).

*Komma på min och Karins gemensamma födelsedagsfest som vi ska ha lördagden den 15:e mars! lite läskigt att bara outa det så här, men jag och Karin har i alla fall pratat om det i nyktert tillstånd en gång. det kommer bli årets partaj, boka in i almanackan!

Flavor Of The Week

6 saker som jag så insiktsfullt noterat den senaste veckan:

*Ett hektiskt akademiskt liv gör en inte smartare, tvärtom. det föder istället en enorm längtan efter en fullvärdig icke-intelllektuell underhållning och njutning, vilken man självklart faller för. det hela accentueras och förvärras sedan med åren, vilket leder till att man i slutändan är mer korkad än innan man började plugga. hade man istället stannat på en schysst inlärningsnivå hade man kunnat ta till sig tänkvärda dokumentärer och finkulturella yttringar mycket bättre och endat upp som en rätt normalbegåvad person med givande intressen.

*Ovanstående resonemang förklarar således min fascination för pony-play, hur bra Carolina Gynnings singel ändå blev och hur många sminkreklamer Penelope Cruz kan medverka i. samt mitt ointresse för USA-valet, dokumentärer om moderskap resp. sexturism och vad någon rysk poet tyckte om August Strindberg.

*Det är fett trevligt med helgbesök, i synnerhet från sin syrra. hon förklarar allt för en. t.ex. hur stort man faktiskt får le på kort samt att det är sjukt pk att säga pk.

*Baltazar blir ganska ilsk och brunfärgad när man tappar honom i morgonkaffet.

*Amy Diamond får säkert en höjning i veckopengen nu. och det förtjänar hon.

*Jag är beredd att göra precis vad som helst för att slippa öppna böckerna ibland. VAD SOM HELST.

Monday Monday

Asså seriöst, varför kan inte mitt liv vara lite mer som en film? 6 genrer som jag tycker hade varit uppiggande:

*Amerikansk high school-film: Alla mina H&M-trasor byts ut till värsta Cluelessoutfitsen, Olofshöjd byggs om till en pampig lyxvilla och jag får bitchfightas och dricka mocha-choco-loco-latte varje dag.

*Brittisk komedi: Jag får en schysst accent. Även fast jag har fräknar och är vit i hyn, framstår jag som rätt good lookin och hela livet är en enda lång witty kommentar.

*X Superhjältefilm: Jag har på mig någon slags mantel och ägnar rätt mycket tid åt att se farlig ut i motljus. Även om sparkdräkten man måste ha på sig är obekväm, får jag ändå folkets erkännande och beundran. Plus att jag kan säga klichéartade saker som "With great power comes great responsibility" och komma undan med det.

*Animerad japansk film: Man får långa ben om man tecknas som en mangabrud. Jag blir i och för sig rätt våpig och saker allmänt smygporriga, men det kan ju ha sina fördelar också. Man kan t.ex. få rida på en drake.

*Deckare/polisfilm: Jag får äta munkar och kanske hota någon i förhörsrummet. Är filmen svensk har jag en Gunvald att skylla allt på, är den amerikansk kommer jag ha läppglans på mig non-stop.

*Någon alternativ fransk/italiensk/annan obskyr film: Jag skulle vara naken ungefär 87% av tiden, röka dyra cigariller och prata ganska hest. Men man kan ju käka halstabletter.

Dallas Theme

6 saker som jag måste skriva annars måste jag plugga och jag orkar verkligen inte det är så himla synd om mig så nu måste jag komma på en lista as we go och det får helt enkelt handla om random saker:

*Om kaffe hade varit knark, hade jag ta mig sjutton varit drogliberal. jag har varit trött i flera dagar. först provade jag att sova. det funkade inte. sedan åt jag lite bättre. funkade inte heller. därefter försökte jag träna för att få lite sprudlande energi. funkade sämst, för jag höll på att dö. sedan drack jag en halv kanna svart kaffe och nu sitter jag här och är stissig. ineffektiv som fan, men hallå jag lever och mina pupiller är helt underbart stora.

*Igår fick jag flera dagar försent reda på den lilla kiss-och-bajs-olyckan på den kristna skolan i Göteborg. snälla, kan ingen göra en musikal på det hela?

*Jag drömde att jag var tvungen att amputera högra armen. säkert bara för att jag skar mig i fingret härom kvällen. t.o.m. i sömnen är man en drama queen liksom.

*I drömlexikonet står det att amputation symboliserar en förlust av vad lemmen representerar. det ger ju frågan: vad betyder min högra arm?

*Jag ska på arbetsintervju idag, busy busy busy that's me. fett serri. jag ska nog ha min chaneldräkt dagen till ära.

*Phew, klarade mig till sista punkten. det enda jag har att tillägga är att jag har Dallas signaturmelodi på huvudet och att jag sjungit den förmodligen trettiosju gånger under tiden jag skrivit det här.

My Cool

6 saker som känns sjukt aktuellt just nu:

*Syrran kommer och hälsar på om en vecka!

*Nic Schröder kallar sin sommarplåga "Hej hej Monica" för gammal ost. Ahhh, hämnd at last.

*Förnamnet Paprika.

*Min mogenhet, vilken kommer manifesteras på torsdag själv då jag helt själv och ensam ska gå på bio. Det är väl inte så tragiskt, utan fett creddigt?

*Nic Schröders frisyr.

*Att sluta logga in på facebook eller skriva meningslösa blogginlägg så fort jag sätter mig vid datorn och ska plugga.

Sång Om Ingenting

6 saker som jag rentutav avskyr när bloggare gör, och som jag själv gör/gjort/planerar att göra inom kort:

*Missbrukar svensk grammatik å det grövsta.

*Skriver talspråk. Så obildat. Liksom.

*Tar sig själva på stort allvar och kastar ur sig försök till poetiska tänkvärdheter, politiska slagord eller dylika pretto-saker.

*Skriver ett inlägg och avslutar med "Vad tycker DU om det här egentligen?". Please, så billigt sätt att få folk som egentligen inte gillar din blogg att kommentera.

*Försöker på något sätt matcha titeln med inlägget.

*Gör allt ovanstående men som ändå har sjukt många läsare, massa vänner på facebook och självaktning.

Okej. Vad tycker DU om det här egentligen???

Conquest

Då och då hamnar även jag i små svackor (läs: enorma identitetskriser) då jag närmar mig livets stora frågor. Vad är meningen med det hela? Vad betyder evigheten? Åt jag verkligen upp de sista nudlarna? osv. En av dessa frågor jag tampas med är också: Borde jag nischa min blogg annorlunda? (läs: borde jag nischa den överhuvudtaget och inte bara skriva massa trams?)

Jag kommer dock fram till samma oundvikliga svar varje gång. Nej. Först och främst finns det en alltför trogen och intresserad läsarkrets därute, som inte vill något annat än att ta del av mina fjanterier. Jag skulle ju kunna mode- eller kulturblogga. Ta kort på mig själv i leggings och skärp köpta på Myrorna. Recensera obskyra utställningar ute i Göteborgs utkanter. Eller så. Fast jag tror att det skulle skapa problem. Inte för att vara den som är den, men jag tror helt enkelt att jag skulle utkonkurrera alla andra som håller på med sådana viktiga saker; jag har ju så oerhört mycket viktigt att komma med menar jag. Och det skulle ju inte vara så kul för alla andra som försöker hanka sig fram i sitt bloggande.

Politikblogga hade ju också varit ett alternativ. Jag tror dock inte att världen är redo för mina djupgående analyser än. Jag blir arg minst tio gånger om dagen över saker jag hör, läser och ser. T.ex. över att hjärnforskaren Annica Dahlström var på tv när jag skulle äta en helt fantastiskt god lunch (läs: grönsallad med tomat, mozzarella och pesto) och cementerade en rätt kass världsordning. Eller över Jambas reklam på MTV för lättklädda brudar i mobilen (motiveringen var typ:"när du vill värma dig - skaffa SexigTjej". Så genom att se på avklädda människor på mobildisplayen blir man tacksam över sina egna varma kläder och slutar frysa? EH?!). Min analys här är oerhört träffsäker och radikal. Den lyder: BAJSA PÅ ER!!!

Så, nu vet ni. Därför bloggar jag som jag gör och I know you love me just därför.

Kära vänner! hoppas ni inte legat sömnlösa efter veckans stora avslöjande om Baltazar. jag tolkar tystnaden som mycket talande och som ett uttryck för er stora chock men ändock varma engagemang. absolut inte som en hint om att Lembit borde kamma sig, skaffa ett jobb och gå i terapi för olämplig interaktion med sitt gosedjur.

med det mogna resonemanget vill jag även presentera ännu ett gosedjur. hon är en orm och är grön. Hon heter Scarlett O'Hara och kommer värma mig när vinden blåser kallt.

Good Lookin' Out

Kära läsare, här är en bild på mig när jag simmar i de sju haven. Jag är Baltazar. Baltazar Manat. Shaken, not stird.

The Great Pretender

Samtal mellan Lembit och Baltazar onsdag 9/1 21.17.

L: Men asså gud Baltazar, jag blir så himla trött på människor! Nu är det nån som skriver nåt puckat på insändarsidan i tidningen igen, man ba please come on.
B: Tyst jag tittar på tv.
L: Oh shit, sedan alla jag tvingades stöta ihop med på bibblan idag, man undrar seriöst om folk anstränger sig för att se så motbjudande ut som de gör!
B: Undrar om de tänker så om dig?
L: Vad sa du? Va? Jaja, jag slipper ju åka SJtåg på ett tag i alla fall, praise the lord för det. Boskapsdjur, det är vad folk är mest.
B: Hur lätt tror du det är att vara av marin art i sådana sammanhang?
L: Vad snackar du om? Ska du marinera nåt? Ja, gör det, lite mat vore gott. Gud, varför kan inte folk bara sluta säppa och börja passa upp på mig. Det tycker jag känns rimligt.
B: Tur att du är så trevlig då Lembit.
L: Jag vet. My god vad jag jämt är najs.
B: Måste du snacka som en jävla förvuxen fjortonåring med ameriansk-high-school-film-komplex hela tiden?
L: Jag hör inte, jag borstar tänderna ser du väl. Nåväl, det var väl inget viktigt. Vi borde gå och lägga oss nu.
B: Ska bara kolla börsen på nätet.
L: Get your ass here ditt lilla sjölejon!
B: Förresten, det är en sak jag kanske borde berätta för dig...
L: Vad? Har dina aktier gått upp?
B: Finns ingen anledning att håna. Nä, det är nämligen så att jag har ljugit lite för dig. Vet inte varför egentligen. Var väl mest i säkerhetssyfte, men jag kan väl lika gärna avslöja det nu.
L: Ut med språket! Har du en annan Lembit?
B: Jösses nej, det skulle jag aldrig orka. Nä, det är så att jag inte är ett sjölejon egentligen. Jag är en manat.
L: WHAT?!
B: Hejsvejs, jag tar bara en liten simtur runt kvarteret.
L: BALTAZAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAR!

Gimme More

Nytt år, nya vackra blogginlägg!

6 saker med hög "I so fuckin told you so"-faktor gällande de senaste veckorna:

* Zero plugg har blivit gjort.

* Mina nya blommor har avidit.

* Jag glömde hälften av alla mina viktiga saker hemma i Stockholm.

* Det ösregnade slask underifrån när jag anlände hemma i Göteborg.

* Halv-taskig-fylla-tendensen gav kraftiga utslag runt månadsskiftet och jag bröt mot två av mina nyårslöften under de tre första januaridagarna.

* Jag behöver fortfarande städa, tvätta, handla, börja plugga, styra upp träning, bli smart, snygg, avslappnad, akademiskt road och charmigt stressad. och jag kommer vänta till nästa år.