Jag var på en arbetsintervju i veckan och fick frågan: vad är en bra arbetsmiljö enligt dig?
Hade jag inte varit på en arbetsintervju hade jag sagt: precis tvärtemot hur jag har det på mitt nuvarande jobb.
Det är faktiskt helt sjukt. Igår lämnade jag jobbet i vredesmod vid middagstid och hade en värkande ångestklump i magen hela kvällen. Låg i sängen och kunde inte sova. Vaknade idag med en lite lugnare mage och försökte i förnekelse ha en "trevlig" morgon med god frukost och kulturbilaga. Kom till jobbet, öppnade mejlen och VIPS så var jag rosenrasande igen. Det är så fruktansvärt TRÖTTSAMT.
Som jag sa på arbetsintervjun: Ja, absolut basic är att det inte förekommer någon diskriminering eller fysiska eller psykiska trakasserier på arbetsplatsen. Sedan tror jag att det är centralt att ha en bra relation med sin närmsta chef. Man måste veta vad som förväntas av en och blir delegerad arbetsuppgifter på ett tydligt sätt. Sedan tror jag det måste finnas en rak kommunikation med kollegorna. Det ska vara "högt i tak". Allt detta skapar en känsla av kontroll och trygghet, vilket jag tror är två mycket väsentliga delar i en god arbetsmiljö.
Epic fail, liksom.
fredag 18 februari 2011
onsdag 16 februari 2011
Högt Över Havet
Jag och A ligger i sängen innan vi ska sova. Jag drar givetvis igång ett samtal om känslor etc. Merparten är som vanligt en monolog. Just den här gången fick jag dock en eh, ovanlig respons.
Jag: *babblar på om allt möjligt och djupanalyserar fan och hans moster* "... vem är du? vem är jag? känner jag då liksom... VARFÖR SKRATTAR DU NU???
A: *småfnissar* För det lät som en sketch i Mia och Klara.
Jag: DET VAR DET INTE!
A: I så fall är det JÄVLIGT skrämmande. Det är du och Arja Saijonmaa liksom!
Kära läsare. Detta är alltså mitt liv. Puss
Jag: *babblar på om allt möjligt och djupanalyserar fan och hans moster* "... vem är du? vem är jag? känner jag då liksom... VARFÖR SKRATTAR DU NU???
A: *småfnissar* För det lät som en sketch i Mia och Klara.
Jag: DET VAR DET INTE!
A: I så fall är det JÄVLIGT skrämmande. Det är du och Arja Saijonmaa liksom!
Kära läsare. Detta är alltså mitt liv. Puss
måndag 14 februari 2011
Born This Way
Kunde typ inte sova igår kväll för låg och grubblade på vad jag ska ha på mig på min fantastiska födelsedagsfest som är snart (tema dragshow!). Så efter jobbet var jag tvungen att gå lite på stan och ba "fönstershoppa" lite. Som den urbana tjajen man är. Not! Tråkigt nog är jag en sån där som hatar att shoppa. HATAR. Hey i-landsproblem men liksom, såhär va, i'm telling you a story. Anyways, jag var alltså på stan och upplevde den sedvanliga känslan som jag gör där, dvs. en desperat längtan efter nåt urtjusigt att sätta på kroppen kombat med ett växande hat mot precis allt och alla som befinner sig inom ca tio meters radie.
Efter ett tag börjar jag göra som jag alltid gör, dvs. börjar prata för mig själv. Typ går och mumlar och suckar ilsket för mig själv. Eh. Utdrag ur dagens monolog: Men vad...är det här för grej? *drar lite i ett omotiverat snöre på en oversized klänning/linne/top/linne-skjort-klänning etc* Okeeeeeeeeej, vad håller jag nu på med? *stannar upp i rulltrappan och börjar spana åt vilket håll jag ska gå* Gode gud! Jag blir galen! Har modet alltså blivit så ätstört att FÖTTERNA numera är för feta för ett par H&M-jeans i Storlek 38! *i H&M:s provrum och försöker utan framgång "ta på mig" ett par jeans*
Jaja, sådär håller jag på. Fatta glad jag blev när det stapplade förbi en liten tanty på Åhlens som muttrade hörbart: vilken skitmusik! Man ba YES! Det är du och jag tantyn! Ville nästan ta henne i armkrok och ba "kom ska vi äta dammsugare och dricka kaffe och hata allt och alla, och sen gå och köpa en liten gullig tantbasker till dig?"
Men man har ju nån slags självbehärskning trots allt.
I alla fall gjorde jag en annan insikt idag. Trots att jag alltså inte får in FÖTTERNA (och än mindre vaderna. Man ba okej om jag inte får in asset eller låren i vissa skinny jeans, men liksom där går gränsen!!!) i vissa byxor som alltså säljs i min storlek på en av Sveriges största klädkedjor (väl?), finns det liksom inte så mycket alternativ för mig på killavdelningen. Jag MÅSTE ha kvinnokläder. Jag har helt enkelt inte en sån där kropp som liksom passar i en s.k. "androgyn" stil. Detta är en stor sorg! Men ett faktum. Den insikten kom till mig idag ungefär tredje gången som jag roffat åt mig ett par chinosliknande brallor in i ett omklädningsrum och ba "jomen det här borde gå".
Ett annat ännu större problem egentligen är väl att jag typ förlorat förmågan att ha ett par byxor. Jag har liksom bara tajts numera. Störig grej, för jag hade ju tänkt vara värsta snygg i typ nån kostymhistoria på festen! Jag ville liksom se ut såhär typ:
Dream on liksom. Elegant Garbochic i kostym, not happening! Alternativet var annars detta:
Vilket heller inte funkar, då såna där snortajta svarta rockjeans som slutar strax ovanför röven är för OBEKVÄMA! (Dock att jag kommer behöva köpa ett par såna jeans i sommar, för det är ju snyggt trots allt) Så jag köpte svarta tajts istället och får typ göra nåt mellanting med tajts, skjorta och slirre. Risken är att man ser ut som en wannabemodebloggare, vilket skulle innebära epic fail. Åh suck. Okej det var allt för mig idag dårå!
Pusshaj!
Efter ett tag börjar jag göra som jag alltid gör, dvs. börjar prata för mig själv. Typ går och mumlar och suckar ilsket för mig själv. Eh. Utdrag ur dagens monolog: Men vad...är det här för grej? *drar lite i ett omotiverat snöre på en oversized klänning/linne/top/linne-skjort-klänning etc* Okeeeeeeeeej, vad håller jag nu på med? *stannar upp i rulltrappan och börjar spana åt vilket håll jag ska gå* Gode gud! Jag blir galen! Har modet alltså blivit så ätstört att FÖTTERNA numera är för feta för ett par H&M-jeans i Storlek 38! *i H&M:s provrum och försöker utan framgång "ta på mig" ett par jeans*
Jaja, sådär håller jag på. Fatta glad jag blev när det stapplade förbi en liten tanty på Åhlens som muttrade hörbart: vilken skitmusik! Man ba YES! Det är du och jag tantyn! Ville nästan ta henne i armkrok och ba "kom ska vi äta dammsugare och dricka kaffe och hata allt och alla, och sen gå och köpa en liten gullig tantbasker till dig?"
Men man har ju nån slags självbehärskning trots allt.
I alla fall gjorde jag en annan insikt idag. Trots att jag alltså inte får in FÖTTERNA (och än mindre vaderna. Man ba okej om jag inte får in asset eller låren i vissa skinny jeans, men liksom där går gränsen!!!) i vissa byxor som alltså säljs i min storlek på en av Sveriges största klädkedjor (väl?), finns det liksom inte så mycket alternativ för mig på killavdelningen. Jag MÅSTE ha kvinnokläder. Jag har helt enkelt inte en sån där kropp som liksom passar i en s.k. "androgyn" stil. Detta är en stor sorg! Men ett faktum. Den insikten kom till mig idag ungefär tredje gången som jag roffat åt mig ett par chinosliknande brallor in i ett omklädningsrum och ba "jomen det här borde gå".
Ett annat ännu större problem egentligen är väl att jag typ förlorat förmågan att ha ett par byxor. Jag har liksom bara tajts numera. Störig grej, för jag hade ju tänkt vara värsta snygg i typ nån kostymhistoria på festen! Jag ville liksom se ut såhär typ:
Dream on liksom. Elegant Garbochic i kostym, not happening! Alternativet var annars detta:
Vilket heller inte funkar, då såna där snortajta svarta rockjeans som slutar strax ovanför röven är för OBEKVÄMA! (Dock att jag kommer behöva köpa ett par såna jeans i sommar, för det är ju snyggt trots allt) Så jag köpte svarta tajts istället och får typ göra nåt mellanting med tajts, skjorta och slirre. Risken är att man ser ut som en wannabemodebloggare, vilket skulle innebära epic fail. Åh suck. Okej det var allt för mig idag dårå!
Pusshaj!
torsdag 10 februari 2011
Walking On Broken Glass
Day 21- Another moment
En sån där gång som jag brukar tänka på ibland för att pigga upp mig själv. Jag har ett par tajts som är hälften svarta, hälften randiga, så det ena benet är randigt och det andra randigt liksom. Jag hade på mig det en dag när jag fortfarande pluggade och bodde i Göteborg.
Sedan kraschade min dator, och efter några timmars hysteri då jag stängt av och satt på datan 12.000 gånger, rusat till Siba, rusat ut från Siba, fått hjälp av kompisar och ringt pappa i panik ett antal gånger, ringde jag till slut en sån där datamänniska. Jag var i upplösningstillstånd men denna "data-Micke" eller dylikt gick med på att träffa mig på Avenyn senare under dagen.
Precis innan vi skulle lägga på frågade han hur han skulle känna igen mig. Jag tittade ner på mina kläder och liksom insåg att det inte fanns nåt annat att säga än: jag har ett svart och ett randigt ben. Han ba eehh, va? Jag ba ja asså, jag ser ut så. T.o.m. jag i det tillståndet insåg att det var lite festligt:D
En sån där gång som jag brukar tänka på ibland för att pigga upp mig själv. Jag har ett par tajts som är hälften svarta, hälften randiga, så det ena benet är randigt och det andra randigt liksom. Jag hade på mig det en dag när jag fortfarande pluggade och bodde i Göteborg.
Sedan kraschade min dator, och efter några timmars hysteri då jag stängt av och satt på datan 12.000 gånger, rusat till Siba, rusat ut från Siba, fått hjälp av kompisar och ringt pappa i panik ett antal gånger, ringde jag till slut en sån där datamänniska. Jag var i upplösningstillstånd men denna "data-Micke" eller dylikt gick med på att träffa mig på Avenyn senare under dagen.
Precis innan vi skulle lägga på frågade han hur han skulle känna igen mig. Jag tittade ner på mina kläder och liksom insåg att det inte fanns nåt annat att säga än: jag har ett svart och ett randigt ben. Han ba eehh, va? Jag ba ja asså, jag ser ut så. T.o.m. jag i det tillståndet insåg att det var lite festligt:D
söndag 6 februari 2011
Play Dead
Day 20 - This month
Mmm. Januari-februari. Vilken myyyyysig måndag. NOT! Nämen den handlar väl mest om att jobba häcken av sig för och med det mesta. Kombat med att vara sjukt disträ och stissig.
I helgen slog jag alla sådana rekord när jag vaknade, apstressad och kom på att jag
1. glömt mitt visakort på sället jag hängde på i fredags
2. glömt att lämna tillbaka en dvd-film* som vi lånat för flera veckor sedan
Hittade dock lite stålar hemma och åkte in till stan för att inhandla lite fölsispresenter. TAPPAR KJOLEN PÅ ÖPPEN GATA**. Åker sedan (med kjolen i väskan) och smörar järnet för folket i dvd-butiken så min förseningsavgift inte blir för hög. Kommer sedan slutligen hem och krossar ett glas while doing the dishes.
Suck liksom.
Och idag har jag sökt ett jobb och försöker känna annat än hysteri över veckan.
*JAG SÄGER ALDRIG VILKEN!
** En gravidkjol från Mami som är en sådan där omlottpryl. Knuten gick upp, den föll av, jag skrek "AAAH HJÄLP JAG TAPPAR KJOLEN!", slet av mig den, stoppade den snabbt i väskan och sa till min kompis som var med: det var nog ingen som såg. Vartefter en man gick förbi och ba "Nåväl, det var ju fint så länge det varade" och ja ba "amen precis, lite så det är i mitt liv..."
Mmm. Januari-februari. Vilken myyyyysig måndag. NOT! Nämen den handlar väl mest om att jobba häcken av sig för och med det mesta. Kombat med att vara sjukt disträ och stissig.
I helgen slog jag alla sådana rekord när jag vaknade, apstressad och kom på att jag
1. glömt mitt visakort på sället jag hängde på i fredags
2. glömt att lämna tillbaka en dvd-film* som vi lånat för flera veckor sedan
Hittade dock lite stålar hemma och åkte in till stan för att inhandla lite fölsispresenter. TAPPAR KJOLEN PÅ ÖPPEN GATA**. Åker sedan (med kjolen i väskan) och smörar järnet för folket i dvd-butiken så min förseningsavgift inte blir för hög. Kommer sedan slutligen hem och krossar ett glas while doing the dishes.
Suck liksom.
Och idag har jag sökt ett jobb och försöker känna annat än hysteri över veckan.
*JAG SÄGER ALDRIG VILKEN!
** En gravidkjol från Mami som är en sådan där omlottpryl. Knuten gick upp, den föll av, jag skrek "AAAH HJÄLP JAG TAPPAR KJOLEN!", slet av mig den, stoppade den snabbt i väskan och sa till min kompis som var med: det var nog ingen som såg. Vartefter en man gick förbi och ba "Nåväl, det var ju fint så länge det varade" och ja ba "amen precis, lite så det är i mitt liv..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)