Born This Way

Day 09 – Your beliefs

Jag konfirmerade mig bara för att konstatera att jag trots allt inte var kristen, hur mycket jag än försökte. Eller, det visste väl jag väl redan innan i och för sig, jag var väl bara inne i en prettoperiod (en av dem) och ville typ utreda var jag STOD I LIVET. Under stora delar av min uppväxt har jag på rille haft seriös ÅNGEST över att jag inte "allt på det klara", dvs. vad jag ska tänka om livet, döden, människan, meningen med livet osv. Jag ville liksom känna att jag VISSTE.

Man kan således anta att mina 18 dagböcker är fulla av sådana här kvasi "Your beliefs"-inlägg. Jag vill minnas att jag skrev ett av dem efter att ha läst ut en ungdomsroman och den slutat med att huvudpersonen hade en monolog om att den var en romantisk drömmare av något slag, samt en anomali i sitt sammanhang. Det gjorde naturligtvis stort intryck på mig och jag låg uppe hela natten och försökte använda orden i meningar och uttrycka vad som förmodligen utgjorde KÄRNAN i mig (kommer även ihåg när jag och M parallelläste Sofies värld i vår ungdom och trampade runt i skogen i flera timmar och hade djupa samtal om vad som var idévärlden och vad som kunde betraktas som "verklighet")

Jag vet att jag fick vissa aha-upplevelser när jag läste filosofi i högstadiet och gymnasiet. Kommer ihåg att jag snabbt anslöt mig till team Sartre&Beauvoir och skrev långa utlägg om hur existensiell ångest kan uttryckas på filosofiproven. Det är som att jag hamnat i nån form av smärre identitetskris så fort jag läst en ny bok eller dylikt.

Och det har bara fortsatt. När jag var 20 äntrade jag universitetet och då kom nästa panikartade fas. Insikten om att det inte finns en stor Sanning liksom drabbade mig med förnyad kraft, och jag vet att jag bölade (!!!!) när jag läste Bangs nummer om postmodernistisk feminism och ba "jag fattar inte allt men jag har vetat detta hela tiden" (4real alltså. Såhär är jag. Det var dessutom i en tyst vagn på SJ). Kan ju även nämna att jag första gången fick Butler presenterad mig i all sin storhet blev helt vansinnig och ba VADÅ BEGÄRET ÄR TOMT!?!?!?!

Jaha, och av denna lilla exposé kan man alltså dra slutsatsen av att jag alltid har varit smått manisk. Vissa har kallat det "tänkande", andra "överanalyserande". Skitsamma känner jag. Vill dock tillägga att jag inte pallar med att tänka att nära och kära dör och försvinner för alltid, så jag väljer att tro att de kommer till himlen. Eller finns med en, liksom. Därtill tror jag även på karma, what goes around comes around liksom. Inte på det sättet att en indisk kvinna med låg kast får skylla sig själv för att hon var en tjuv i sitt förra liv, utan mer på det där sättet att "nu hjälper jag den här personen, och den kanske inte hjälper mig tillbaka men någon annan gång kommer någon göra samma för mig". Eeeeh. Man kan nog säga att det är en slags överlevnadsinstinkt för att jag inte totalt ska tappa hoppet och bli den genombittra hagga jag egentligen är. Därtill skriver jag under en hel del feministiska grejor såsom att "det privata är politiskt" etc.