Twenty One

Ni kanske trodde att Make Me A Supermodel är en kass version av Top Model, med fulare folk, värdelös(are) jury och allmänt dåligt upplägg? Inte då!

Otroligt kvalitativ underhållning. Jag kom in i det när en gaysnubbe och straight snubbe snackade och kom fram till att de skulle varit ett bra par, om den straighta snubben varit gay, givetvis. Därefter låg grabbarna i en hög och snackade känslor och hur mycket de gillade varandra och inte brydde sig om tjejerna. Sedan kom de överens om att de tillhörde ett brödraskap, som var "really, really goodlookin'".

Så himla bra, nästan som Zoolander-Derek.

Monolouge

Asså jag är alldeles för upptagen med att hitta på saker att göra istället för att pluggga, så jag orkar heller inte vänta på att ni ska komma med smarta Bitchanalyser här nedan. Gör gärna det, när ni har tid och lust. Men nu ska jag berätta om en braig sak som hänt min privatekonomi, i dessa tider av finansiell kris och allt.

Jo, jag hade glömt att lämna tillbaka en film på den lokala videohyrbutiken. Tänkte att jag skulle vara tvungen att betala en förseningsavgift på den när jag gick och lämnade den, men se det slapp jag. Var det för att jag var så snygg? Var det för att jag var så trevlig mot kassörskan? Eller var det för att jag hyrde Madicken samtidigt och hon i en anda av barmhärtighet kände att den stackars 22-åriga bruden framför henne förmodligen hade nog med problem som det var?

Inte vet jag. Plånkan blev glad i alla fall.

Who's That Girl

Jag vet inte om ni kommer ihåg den, eller var så förkastliga när ni var yngre, men jag kollade i alla fall på en amerikansk såpa back in the days som hette Savannah. Den var fantastisk. Hon på bilden hette Peyton. Hon var min bästa bitch.

Idag är hon fortfarande en av de främsta anledningarna till att jag alltid, alltid kommer avguda Blair mer än Serena. Det gör vi alla, väl?

Fenomenet Bitchen kan vara en av de mest intresanta fenomen som såptv har gett oss. Om detta kan man spekulera och fundera mycket kring. Kan vi inte göra det? På med analysbrillorna gott folk, här måste disekeras såpor.

Vissa tror att heja på Bitchen i en såpa är som att hålla lite på fotbollslaget som ligger lite bakom. Hålla på underdogen liksom, hey, det kan man bygga politiska teorier kring. Men jag tycker inte att det är så enkelt. Inte alls. Det är heller inte som att hålla på det vinnande laget, för det är liksom inte Bitchens roll heller. Om hon någon gång får halva kungariket förlorar hon det dagen därpå när det uppdagas att hon medverkat i en porrfilm i sin ungdom. Så himla typiskt.

Nej, det är liksom lite mer klurigt än så. Varför hejar man på Bitchen egentligen? Frågorna hopar sig här borta. Så lägg ner vad ni har för händerna, kom en kvart senare till Ktb:s läsesal och berätta svaret på gåtan för mig!

Evil Woman

Vad är det här? En Dove-reklam? Nä, det är bara jag som har börjat kolla på L Word typ sju ljusår efter alla andra. Jaja, jag är besatt i alla fall.

SHANE!?!?

Tralala Lilla Molntuss...

Två bra saker har hänt i mitt liv.

1. Jag lärde folk på jobbet vad "ekivok" betyder. Kändes djupt tillfredsställande att få vara den som har nåt att komma med. Kändes också bra att det var just det ordet, i och med att jag själv stod som ett frågetecken när jag första gången fick höra det.*

2. Jag har börjat duscha med ett par byxor. Inte på mig alltså, utan de hänger bredvid. Det är ganska kul.

*Det var på nån familjemedlems fölsis, då jag dagen till ära hade målat en jättetjusig blomma på en teckning. Blomman möttes dock av illa dolda hånskratt från samtliga i min familj, som efter enträget frågande från mig erkände att den såg "ekivok" ut. Ja, jag var tvungen att googla.

Live And Let Die

Jag har ett rykte om mig att vara en fantastiskt spindelmördare. Det är lite tabubelagt att mörda spindlar i min familj, för vi tycker synd om alla läskiga djur när nån föreslår att man borde smacka till dem. Grejen är att när man bor själv finns helt enkelt inte den lyxen att låta den söta spindelindeln med sylvassa huggtänder leva. Nä, kill 'im! *fransk mustaschbrytning*

Trots detta rykte fegade jag nyss ur en riktig spindelfajt. Den var typ stor som min vänsterfot. Och vad skulle jag göra? Mina fötter ville helt enkelt inte slåss med någon i deras egen storlek, så de sprang och gömde sig.

The Only Way Is Up

*insert länk från youtube på freakin' bästa 80-talsvideon ever (Yazz-The Only Way Is Up) men som jag inte kan länka till för t.o.m. min dator konspirerar emot mig*

Cry Baby

Måste bara tillägga: ifall jag nu inte skulle vara så fasligt charmig (!) och skulle vara tvungen att nominera ett livsmotto, så skulle jag välja "Sent ska syndaren vakna..!". Känns helt rätt bara.

Straight Up

Asså jag vill bara säga att jag är sjukt nöjd med era reaktioner på förra inlägget. Jag blir till och med lite rörd när jag tänker på det budskap ni så elegant förmedlar till mig. Jag hajar ju såklart att er unisona tystnad ska symbolisera en klar och stark röst som säger:

Kära Josefine. Du behöver inget livsmotto. Du är ett. Nej, vi bah skämta. Haha. Nämen seriöst, du behöver inget. För det finns nämligen inget motto som någonsin kommer kunna appliceras på livets alla små situationer och märkligheter. Allra minst på ditt liv, som är så fullkomligt hilarious och rafflande. Låt det här bli några sanningens ord. Hälsningar /den talande tystnaden

Tack hörni. Ni är så himla snälla.

Plug In Baby

Det här med livsmotton. Aldrig varit min grej. Aldrig kunnat säga något riktigt smart inom loppet av en endaste mening liksom, det har tagit minst flera stycken. Däremot har jag alltid velat ha ett. Ett som liksom take the breathe away från alla, som gör att alla tänker "Den där Josefine, hon verkar särdeles begåvad/sannslöst festlig".

Och nu menar jag inte att jag vill vara en sån där som på fejjan eller i prettointervjuer anger motton som "Högmod går före fall" eller "Bättre fly än illa fäkta". Det ska ju vara nåt som man hajar och som går att applicera på saker.

Läste häromdan på en fin blogg om mottot "Ack, även du min Brutus". Sjukt kul! Varför kom inte jag på det?

Har några jag nominerar, men kan inte riktigt bestämma mig. Så jag använder en livlina och vill rådfråga publiken: vad ska jag ha som livsmotto? Det måste vara nåt smart, gärna roligt och passa min älskvärda personlighet.

Clamour For Glamour

Jag må vara ett bokstavsbarn. Ett kid som saknar hästar i hagen och chips i påsen. Som inte gör nåt rätt. Som skiter i att städa, tvätta, handla och plugga till förmån för billiga fyllor och andra förnöjsamheter. Som har massa listor hemma som aldrig blir uppstyrda eller checkade.

Men igår var jag i alla fall ett pretty snyggt bokstavsbarn. Carrie-klänningen och jag kan dö lyckliga.

Live Tomorrow

Är alldeles för uttråkad för att orka vänta på era filosofiska inlägg. Nåväl, ni hade säkert sagt smarta saker. Hrm.

Har verkligen ingenting att säga, förutom:

Om jag nånsin skulle bli en sån däringa wannabe-journalist sak som springer runt på nån av våra stora dagsblaskors redaktioner i nån randig mediatröja med anteckningsblocket i högsta hugg. Då. Skulle jag inte skriva en intervju där en av frågorna löd: Hur mådde du egentligen - du var ju ändå mobbad?

Torn

Fick ett mejl av en mycket klok halvtysk i min omgivning. I mejlet väcktes frågor filosofer världen över sökt lösa i alla tider. Jag kunde självklart inte svaret på en endaste fråga. Men det gör inget *Björnes magasin rösten* (HAHAHAHA!)
Men bara därför har jag coppat in den absolut mest relevanta och svårlösta frågan här. Tänkte ni kunde göra ert jobb och lösa den åt mig.

Den lyder:

När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

Chocolate

Idag har jag blivit matad med choklad. Två gånger. Av vem? Jo, en kursare i min seminariegrupp. Först skickades chokladen artigt ett varv runt bordet, varav alla andra kursare lika artigt avböjde med ursäkten att "det var så tidigt på morgonen". Sedan kom chokladen till mig. Jag ba: "Hallå, varför har ingen tagit? Men guuuud, för tidigt, det är ju inte sprit liksom. Det är ALDRIG för tidigt för choklad. Ni är sjuka!" Varav alla unisont och artigt svarade att det är jag som är sjuk.

Sedan när dagen började lida mot sitt slut började jag vilt slicka i mig allt pärlsocker som var kvar på bordet efter min uppätna kanelbulle. Då fick jag lite choklad igen, med en artig kommentar om att jag väl inte behöver äta smulorna.