Happy Boys And Girls

Skrämmande insikt idag på tuben var när jag tänkte att min innerliga avsky för småbarnsföräldrar kanske har nått sin hatkulmen och istället har utvecklats till nån slags allmän trist känsla av likgiltighet. Flera Brommamamisar och papisar hade gått på och slängde tvättlappar, nappar och regristreringsskyltar (!) omkring sig och jag ba: jaha *suckar uppgivet* *lyssnar vidare på aquas hits på podden*

Inte ens när en rödmosig och välgödd treåring gallskrek SNOPP!!!!! så att alla i alla andra vagnar måste ha hört det kände jag nån egentlig irriterad känsla. Jag ba: jo precis. Det brukar låta så *byter låt (Roses are red, reds anm)*

Jag vet inte vad som har hänt med mig?! Varför blir jag inte fullständigt vansinnig, vilket brukar vara min absolut första känsla i sådana här sammanhang annars?

På sin höjd kände jag lite förakt när en femåring nåt säte bort från treåringsmosfamiljen ba: paaaappaaaa, visst har ALLA i HELA världen rumpor?" varpå papin stelt svarade: eeeeeeh, vi kan prata om det snart!

Har jag tappat greppet?