Oh! Sweet Nuthin'

OMG, det är en grej jag helt har glömt bort att säga!

Jag var med om en helt psykadelisk upplevelse härom veckan. Jag, päronen och mormor gick på en föreställning på en utav de där små teatrarna i stan. Ni vet som luktar kultur och gammalt bryggkaffe och är typ inredda i röda tyger. Mamma, som inte är van vid sådana kulturella instanser, kallade det hela "spännande". Till saken hör också att jag och mamma fram till sista stund trodde att det var en slags experimentiell teaterakt vi skulle se på. Det var först när vi hade trängt in oss bland alla gamlingar i de pyttesmå oergonomiska sätena som jag noterade orkestern på scen. Pappa förklarade då tålmodigt för oss att det vi skulle se var en slags musikföreställning, blandat med skämt och allmänna "trevligheter".

Och det var det ju verkligen. Sångaren var en kuf från Dalarna och han snålade verkligen inte på gamla tokroliga historier om sina gubbpolare från bygden. Gemensamt med alla hans vänner tycktes vara att de var riktiga karlakarlar, minst en gång suttit inne samt hade nån form av nickname eller mellannamn i stil med "Hammar-Anders" eller "Norsk-Olle". Det tyckte publiken naturligtvis var jätteroligt. Ibland tog dalslänningen upp uråldriga saker som slutat finnas och som alla gamlingar i publiken hade vuxit upp med och tillika saknade oerhört, i och med att allt som vi alla vet var bättre förr. Pappa, som satt bredvid mig, hummade igenkännande i allt som dalslänningen sa.

Bandet var en samling lantisar och musiknördar som spelat med varandra i en herrans massa år. Ibland experimenterade de lite och gick totalt loss på grejer de hittade i ett dragspel, eller gjorde en jazzig cover av en visa från förr i tiden. En gång när de spelade på något som lät som en låt tagen ur Ronja Rövardotter yttrade mamma att hon gillade "medeltidsmusiken". Spelemansstämningen var helt enkelt uppenbar. Utöver detta var mormor fullkomligt överlycklig för att den resterande delen av klientelet var i hennes ålder. Mamma och pappa blev i gengäld superglada över att komma undan som "unga". Jag själv däremot har nog aldrig känt mig mer malplacé.

När vi kom ut därifrån var min hjärna helt överkörd. Vad var det där för kulturella uttryck egentligen? Och vad ville de mig? Varför måste alla gamla visor sjungas som att man vore en knarkad Cornelis? Och hur skulle jag lyckas förtränga att jag tycke att vissa bitar av föreställningen var rätt trivsam, till och med ganska rolig?

Ville bara dela det här med er. Så ni förstår lite mer vad jag gör på fritiden, menar jag.