Eh Eh (Nothing Else I Can Say)

Nu ere fredagsmys!

Sitter och dregglar framför tv:n. Nivån: blev överlycklig när jag insåg att Ullaredreprisen gick. Det är en jättesöt förortsbög med som pyntar sig i julgransglitter och sminkar sig med sin Mami! Vill typ gå med i "de glada väninnornas" fanclub.

*lyssnar på Lady Gaga på repeat*

Haft mycket roliga och fina samtal med mycket roligt och fint folk lately. En av höjdpunkterna var när jag och H lunchade och jag fick berätta om min värsta antagonist i min förra klass och vad jag brukade kalla henne. Plus vad hon brukade kalla mig! Genom en annan klassis fick jag nämligen reda på att hennes nickname på mig var att nynna på The Final Countdown. Och enligt den andra klassisen räckte ibland bara att härma trumsolot. Sånt känns ändå så himla värdigt. H höll med om att det hade kunnat finnas så himla mycket värre låtar. Typ allt med Povel Rammel och Robert Broberg. Fatta att typ liknas vid låten Uppblåsbara Barbara.

Skapade ett konto på Second opinion för att kunna börja kaxa på heltid. Vet ej om det var så jättesmart. Grejen är att den artikel jag mest vill klaga på som jag läst nyligen är den som skrev att Idol Erik inte kan fortsätta sjunga 80-tals rock, då det känns "ofräscht". Ord kan inte beskriva hur jag känner för det uttalandet.

Drabbades just av en jättejobbig tanke: Tänk att hamna i samma hiss som Amanda Jensen. Och båda skulle till högsta våningen! Hade typ börjat utstöta obehangliga ljud.

Pöss!

Update: Asså f'låt att jag tjatar. Men såhär: När recensionerna börjar dimpa ner om Drömmen om Herrön, eller vad Killinggängets senaste projekt nu heter. Då ska jag skriva minst ett inlägg på Second Opinion om att ingen jiddrar om att pjäsen skildrar "den manliga erfarenheten" så bra. För det tror jag nämligen inte att landets kulturkår kommer göra. De kommer ba "Åh, vad drabbande. Exakt såhär är livet etc". Upp till bevis alltså, vi ses på Internet folks<3