My Favorite Mistake

Jag funtade på att skriva en lång Svd-Under-Strecket-artikel om hur jag resonerar om de tre dekadensgooglade bilderna. Intresset visade sig nämligen vara väldigt stort.

Tyvärr lyckades jag inte uppbringa en så värst lång artikel. Det här var vad jag kom på:

Den första bilden föreställer Marie Antoniette. Hon ligger ju och har det jävlit najs (göteborgare läs: gött). Och hon har ju en stor frilla. Det är således dekadent. Men sen blir det mer svårtolkat. De två elefanterna på den andra bilden har strumpisar på sig. Och det kan man ju tycka är lite konstigt, då den ena bara ha en på sig. Är den mindre eller mer dekadent då, är ju frågan. Och sen kan man ju verkligen undra om den tredje bilden, som föreställer en fågel med scarf och hatt. VAR FAN KÖPTE HAN HATTEN? Och uttalar han ordet "scarf" som "scarrf" eller scarves? Frågorna är många och svaren få. Om detta tvistar de lärda etc.

Ni får gärna skriva vidare på den, om ni kommer på nån lämplig infallsvinkel. Kanske räcker till en liten notis i alla fall.

Mood Indigo

Ja gå nu inte och tro att de två senaste bildinläggen betyder att det här har blivit en blogg med estetiska anspråk. Jisses, vad tror ni om mig egentligen? Att jag skulle ha några sådana tanlanger? Pfff.

Ville mest dela med mig av två små fina bilder man får upp när man googlar "dekadens" (man får även upp en beskärd del burleskbilder, vilka rekommenderas varmt).

Bara för jag gillar er får ni även kika på den här bilden (också dekadensgooglad):

Elephant Parade

Some Girls Are Bigger Than Others

It's Only Rock'n'Roll (But I Like It)

I veckan har det panerats fisk i det Olofshöjdska hemmet. Fa-bu-löst.

Och i helgen är det mångmiljardär-bröllop i Göteborg. Folket på gatan känns förväntansfulla. Det finns säkert nån liten akademisk elit nånstans som talar sig varma om äktenskapet som heteronormativ institution och konsumismens fatala inslag i samhället och privatlivet.

Jag tillhör dock den stora massan. Vi som egentligen skiter i allt, men vi ryser när vi förstår att vi har en chans att se Mick "oldieboy" Jagger i helgen.

One In A Million

Okej, hörde just på raion att Göteborgs Stad knäckt en halv miljon-gränsen, vilket gör att man enligt definition tydligen kan kalla den för "storstad". Göteborg går nu alltså att jämföra med Oslo, Köpenhamn och andra skandinaviska metropoler.

Känner att det är dags att ni LÄR ER ATT STÅ PÅ HÖGER SIDA I RULLTRAPPAN! GÅ ORDENTLIGT!

Nu: ktb (på morgonen!!!!)

Wake Up And Smell The Coffee

Dealen med eftermiddagsföreläsningar är mycket, mycket oklok. Går man till ktb innan på morgonen? Sover man lite längre? Är man trött ändå? Gör man inget av det man ska hemma? Sitter man på fejjan och bloggar istället och tänker att nu måste jag fanimej åka till skolan för jag har inte druckit kaffe än?

Losing My Religion

Varför läser inte jag tidningen oftare? Min prenumeration går tyvärr oftast direkt ner i pappersinsamlingen (läs: den överfulla willyskassen). Men nu ska jag bli bättre på det! I synnerhet när man får läsa sådana här artiklar.

För de som inte orkar klicka på den oftast ändå icke-fungerande länken kan jag berätta att artikeln behandlar det prekära ämnet att nyktra alkoholister kan få återfall av nattvardsvinet. Vissa församlingar väljer tydligen att ha druvjuice istället, medans andra har två olika alternativ, men allt är upp till den lokala kyrkoherden. Artikeln berättar även en präst som t.o.m. lämnat sitt jobb för att det bestämdes att kalken därefter skulle innehålla ett alkoholfritt alternativ.

Är det bara jag, eller är det här fullkomligt hillarious? Jag kan inte riktigt formulera varför, men jag blir helt stissig.

Det bästa är nästan kommentaren från en proffessor i religionsvetenskap: "Det vin som blir över kan heller inte hällas ut var som helst. Ibland finns det ett särskilt avlopp i kyrkan där vinet rinner ner och blir kvar i kyrkogrunden. Ibland dricker prästen upp det som blir kvar."

Jag sätter alla mina hästar på det sista alternativet.

The Beat Goes On

Spindeln i mitt kök dök just upp igen. Den tassade runt lite kring kylskåpet.
"Well well well, so we meet again!" skränade jag medans jag drog mitt svärd. Då blev den rädd och rusade in under kylskåpet.

Haha. Där fick den allt.

All That She Wants

Helgen har varit ett enda stort superlativ faktiskt (nämen har man sett, kan jag göra annat än gnälla?). Ett litet axplock av Estocolmovistelsen:

*Jag har kollat på O.C med syrran.

*Jag har DJ:at på "rockfest" med 50+are hostad av mina päron.

*Jag har druckit årets första flaska julmust.

Varje punkt känns värd att brodera ut i vidare inlägg, men just nu måste jag hasta vidare till vackert lindyhophäng.

My Brilliant Feat

Då jag inte driver nån form av politikblogg, är det här inte heller ett smart och analytiskt inlägg med en tillhörande bild på den gladaste afroamerikanen idag.

Därför tänkte jag passa på att visa er den här bilden istället.



(äppelmosfyllning).

Harder Better Faster Stronger

Nä nu ska jag sluta wina, hörni. Myndig eller inte, jag är ju en rätt skön filur egentligen. Ehe.

Vill bara rapportera att min lindyhopkarriär går alldeles lysande. Verkligen. Idag har det uttryckts genom att dansledartjejen daskade till mig två gånger på armen för att jag inte skulle dansa in min stackars danspartner i väggen. Sedan, när jag fick chansen att ta en svängom med henne själv, utropade hon: jag kommer inte bita dig! Nä, visste jag väl. Kanske. Kort sagt: mer lindyhop åt folket!

Losing My Way

På massiv efterfrågan anser jag mig nu tvungen att blogga om vad som föranledde det senaste inlägget. Vad har den där nedrans tokan gjort den här gången? satt ni ju såklart och tänkte när ni läste det.

Grejen är att jag hade ju exempelvis kunnat åberopa omyndighetsförklaring när jag tappade bort mobben på spårisen förra helgen. Det gjorde jag dock inte. Den här helgen har jag faktiskt lyckats hålla i grejorna, men jag känner mer att allmäntillståndet är tämligen tvivelaktigt. Det som gör att jag tycker att omyndighetsförklaringen är på sin plats är snarare en känsla av att helheten (och med det menar jag myself) är rätt uppfuckad. Här är de tre främsta skälen till varför jag tycker ni borde ta ert medborgerliga ansvar och ringa socialen (eller vilken instans man nu ringer. CSN? Rädda Barnen? Miljödepartementet?):

3. Jag är slarvigast på jorden.

2. Jag är disträ och saknar all form av lokalsinne. Saknar koll över huvudtaget.

1. Jag klarar inte att att parera ett liv med naturliga inslag, som typ god matlagning, veckohandling, regelbunden träning, plugg, stabil dygnsrytm, extrajobb, städ&tvätt etc osv.

Jag känner liksom att jag skulle behöva lite hjälp här. En god man/vårdare hade således varit på sin plats. Anmäl er i receptionen.

Oh My Gosh

Men om vi inte bara ska ta och omyndigförklara mig en gång för alla?