Sjuttonde Balladen

Årets tuffaste grej hände precis!

Jag satt och trubadurade mig och hamnade i Dylanstämning och tänkte: "Om jag inte skulle ta och spela några toner på min ack så älskade plasttrumpet".

Vilket jag gjorde. Och vad hände?! Efter tre typ två röda kom jag på hur man spelade Oh When The Saints! Jag är ett musikaliskt geni föfan!

Daytripper

Jag hittade en kom-ihåg-lapp som jag skrivit till mig själv för typ några månader sedan. Den löd:

"För i helvete Josse, kom nu för en gångs JÄVLA skull ihåg alla papper! OCH nyckeln! P.s Du får stryk annars D.s."

Vad kan jag säga? BIIIAAAATTTCCCHHHH!

Girl Can Rock

Sa jag någonsin att jag ville bli forskare? Att jag måhända trivs med att skriva uppsats? Att jag trodde på allvar att det var en karriär att räkna med?

Eh nej. Såklart inte. Sa jag däremot att jag inlett en högst lovande bana med guran? Jepp, I fuckin' did.

Den utlösande faktorn var när jag och Anja lyssnade på en sådan där singer/songwriter-trubadur på Pustervik. Ni vet en sådan där snubbe som sjunger lite "lågmälda" låtar med "tänkvärda" texter (obs! citationstecken inte satt för att ironisera, utan för att visa på två mycket vanliga kategoriseringar som brukar förekomma i skivrecensioner av sådana här artister). Då slog det mig: om jag inte skulle ta och bli en sån däringa trubadur ändå! Fett bra. Nu gäller det bara att leva upp till konceptet.

Det kommer alltså betyda, förutom att jag måste skriva massa lågmälda låtar med tänkvärda texter, måste börja bära med mig gitarren vart jag än går och sprida reklam om mig i alla Götets undergroundfanzines. Lägg där till en mycket suspekt och dammig klädstil. Sedan ska jag boka in mig på lite random places och bara göra min grej. Dvs. trubadurgrejen: plinka lite medans jag framstår som introvert och blyg, samtidigt som jag flirtar med publiken på ett sådant där sätt att alla grabbs i publiken får faderskänslor. Mitt kroppspråk ska bara vara ett enda rop på hjälp och luggen ska ständigt falla i min alltmer trubadurfuktiga panna. In a good way såklart.

I Wanna Dance With Somebody

Två enormt viktiga och livsavgöramde projekt förs just nu parallellt i mitt liv:

Jag skriver uppsats OCH jag spelar gitarr ibland på kvällarna. Det här kommer alltså resultera i att jag antingen blir en smart forskare i snygga bågar eller en ny skönsjungande Janis Joplin (obs! utan knarket). Vet inte vilket utfall jag hejar på faktiskt, born a rockstar liksom, men ändå: fatta fascismen man kan ägna sig åt som forskare. Slå sig in på nån mobbad institution och bara ta över plejset. Det bästa vore kanske en schysst kombo, frågan är om det funkar bara. Man kanske får leva dubbelliv? Som Superman liksom, fast istället för tönten Clark Kent som begåvad forskare på dagarna och foxy rockstjärna på kvällarna. Allt jag behöver är ett par glasögon och ett intellekt hos mina medmänniskor som är lika utvecklat som Louis Lanes.

Update: Okej, såg just Bodyguard på tv och valet är gjort. Anledningen heter Kevin Costner och motiveringen lyder: And IIIIIIII, will always loooooooove youuuuu....

How Bizzare

Peops, I'm having a little bit of ålderskris här. Hur gammal är jag egentligen? Jag får olika signaler... Fejantestet sa 23,2 år, vilket jag tyckte kändes som en rimlig ålder. Sedan har det bara gått utför...

Det hela började med att jag inom loppet av en timme lyckades säga "Nu är det slut på sötebrödsdagarna!" och "Ack så vackert det är när syrenen blommar" på fullaste allvar, vilket fick mitt sällskap att tro att jag egentligen föddes på 30-talet. (vilket i sig är lite lustigt, för härom helgen blev jag närmast HÄCKLAD över att ha missat när Olof Palme kolade. Pff!)Skulle då min riktiga ålder vara 65+?

Nja. Sedan hände följande: Jag gick in i en sån där Bokbuss för första gången och var fast besluten om att låna en bok. Låna böcker på bussar liksom, så barockt!Så jag slog mig ner på golvet med benen i kors och började leta i korgen med bildböcker. Snubben bakom disken kastade ett diskret ögonkast mot mig, vilket jag rofyllt mötte med att börja nynna lite medans jag letade vidare. Då kom ett gäng kids in i bussen, och här menar jag verkligen kids asså; de var typ snudd på skolmogna. De kastade tveksamma ögonkast på bruden som satt och lallade vid bilderböckerna och började högljutt leta bland KP-tidningarna istället. KP, liksom! Har de ens kommit ur Freuds basic faser? Jag dånade lite, men de dånade väl å sin sida lite åt mig. Och jag blamar dem inte. Hur gammal ÄR jag?!

Nåväl. Historien slutade med att jag lånade en bok om maskar som shoppar skor och äter bakelser. Sedan drömde jag inatt att jag fick ett rosa ponnyhus. Jag blev överlycklig. Som jag sa: KRIS!

Jumpin, Jumpin

Med bakgrund av den här ormskrönan som varit i ropet ett tag i umgengäskretsen blev jag lite orolig över mina partners in crime; Scarlett och Baltazar. Scarlett är ju som bekant en orm. Och Baltazar är förmodligen en lite småtrevlig munsbit.

Jag kollade in dem. De hängde på sängen. Och plötsligt märkte jag hur Scarlett slingrade sig fram mot en intet ont korsordslösande Baltazar, närmare och närmare...

Men så såg jag, de bara söndagschillar ju! Det är ju det ormar och manater gör bäst.

Swing It, Magistern!

Note to self: sluta skriva långrandiga inlägg som inte ens du själv orkar läsa.

Så: En grej jag gillar med min handledare är att hon fattar exakt vilken störig-inte-ens-pretto-utan-typ-mer-redigt-lost-in-space-nivå jag är på i mitt b-uppsatsskrivande. Liksom; "Jag förstår att tankarna far iväg, och plötsligt tycker man att allt hänger ihop med allt, och istället för att skriva b-uppsats märker man att man håller på att beskriva hela världen. Därför: Avgränsa, avgränsa, avgränsa!"

Note to self 2: världen kanske skiter blankt i din b-uppsats. jaja. kanske ska låta Baltazar eller Scarlett blogga ett tag åt mig.

Rock Away

Okej setupen är: jag är på ett skolbibliotek som jag brukar vara på (och det är inte ktb). jag har beställt två uppsatser via magasinet och ska hämta dem i bibliotekets speciella expedition för beställda lån. jag skulle få uppsatserna inom tre timmar, lovade personalen. jag pluggar (och facebookar) flitigt, och till slut har tre timmar segat förbi. det enda som krävs är alltså att hämta ut uppsatserna. trodde jag.

Jag och en bibliotikares försök till icke(kommunikation):

Jag: Men asså... nu ligger inte de här uppsatserna här... asså jag hade beställt dem för ett tag sedan,*symbolisk koll på klockan* tre timmar sedan faktiskt.
Bibblo: Jaha, vad är det här för papper? *tittar på ett random papper som legat framför henne på bordet hela tiden*
Jag: Ehhhh... jo asså som jag sa, jag hade BESTÄLLT tre UPPSATSER.
Bibblo: Mmmm. *blick i fjärran*
Jag: *desperat* Ska jag gå och fråga tjejen där ute jag beställde dem av eller? Varför ligger dem inte här? För tjejen sa att jag skulle hämta dem här...
Bibblo *får ett ryck och sliter bibliotekskortet ur min hand om skrockar triumferande* Kolla här! Här har du bokat FEM saker. De kan du ju hämta därute.
Jag: Men det där är ju böcker, det jag beställde var tre uppsatser som jag skulle hämta här inne på den här expeditionen.
Bibblo: Ja precis. Kolla därute alltså.

*Går ut, skvallrar för en annan personal som går in i nån vrå och hittar en glömd vagn där mina två beställda uppsatser ligger och väntar. Går sedan tillbaka till den andra expeditionen för att kvittera ut dem. Där står en annan personal också, här kallad Bibblo 2*

Jag: Ja, nu hittade jag dem. Uppsatserna.
Bibblo: Jaha, de som du hade beställt igår?
Jag: Eh nej, för *ordentlig blick på klockan* tre och en halv timme sedan. De låg på en annan vagn.
Bibblo: EN ANNAN VAGN?
Bibblo 2 *diplomatiskt till mig* Vi har ju andra vagnar.
Bibblo: *hysterisk* Men vilken vagn? Därborta?!
Jag: Eh, asså jag vet inte. På en sådan där vagn som ni använder, antar jag. Men tack då...
Bibblo till Bibblo 2: Vad är det för vagnar vi har?
Bibblo 2: Ja alltså de ser likadana ut.

Ni hör ju. Kompetensen jag utsätts för varje dag är minst sagt imponerande.

Devil Wouldn't Recognize You

Skönaste grejen. Man tänker att man borde ta och slå Skatteverket en pling, long time no see liksom, så man gör det och hej hallå välkommen, vi tar strax emot ditt samtal, du har plats nummer 172 i kön. but why?

Beat Goes On

"Det är bara i Stockholm..." som kyparen inleder matbeställningen med "Är ni redo att köra ELLER?!" på grov söderslang. Och det är bara våra grannar som svarar "Jarå, TUUUT!"

Jag och mamma åt NK-korv, jag hann kasta lite ketchup på en ilsken barnförälder. Fett nöjd.

Jag var liksom på Skansen på Valborg. *medelålderskris*

Fast nu ska jag gå och fråga om mormor vill läsa Bitterfittan.