Skrev nåt inlägg om att jag typ borde lägga ner, pga bristande inspiration etc. Sen kom jag på: jag är ju ingen konstnärssjäl, så vem behöver egentligen sånt? Problemet är nog ofta att jag känner att jag inte kan skriva om sånt som verkligen INTRESSERAR mig. Men så kom jag på: med i genomsnitt ca tre läsare, vem bryr sig egentligen om sånt? (dvs. hänsyn)
Okej, here it goes, Lembit uncut, kidz do not try this at hime osv.
Päronen har en (gubb)kompis som kallar sin gamla fru för "super-exet". Jag vet inte varför, men jag mådde seriöst illa när jag hörde honom säga det första gången. Typ "jag och super-exet delar på avgiften till lilltjejens voltegelektioner". Man ba VA?! Finn ett stort jäkla avgrundsdjupt fel i den menningen! (förutom att säga "lilltjejen" och att betala för att ens stackars avkomma ska behöva stå på ett vilddjur i lustig utstyrsel). Hade jag fått veta att nån hade kallat mig det, eller hade min partner sagt det, hade jag seriöst hoppat.
Men så tänker man, vad har man inte stått ut i relationer? Tjugo dagböccker senare och en del terapitimmar är i alla fall mina relationsproblem ännu inte avhjälpta. Man kan ju se det positivt, typ "Yeay, jag kommer vara en stor inkomstkälla för framtida terapivård", dvs. ungefär som den sittande regeringen formulerade sitt finanskrishjälppaket ni vet; "Hjälp den svenska ekonomin för bövelen, konsumera mer gott folk!"
Eller så kan man se det smått tragiska i att man är en himla hysterika vid 24 års ålder. Liksom hello. Tro nu inte att jag helt gett upp eller inte har en handlingsplan för det här. Jag har alla orsakssamband, förklaringsmodeller och åtgärdspaket klara redan. De är mindre intressanta i sammanhanget dock.
Eller okej, här kommer ett sjukt värt Mia Törnblom tips: När du är ledsen, sådär riktigt sjukt jäkla ledsen och förbannad över nåt fruktansvärt dåligt i livet, och inte ens blir glada av se ett avsnitt True Blood eller äta ost, DÅ SKA DU: Håll ett mentalt tacktal. Det hjälpter. Håll ett tacktal till Världen, med syfte att ödmjukt tacka fantastiska människor som hjälpt dig framåt till din obeskrivliga framgång. Avsluta hela talet med att ironiskt och belevat hänga ut alla de som INTE hjälpt dig och från och med den stunden får leva med den offentliga skammen av att inte ha hyllat dig till fullo. Gråt gärna lite också, så får du alla på din sida. Efter den mentala showen är du redo att äta lite ost och bli glad igen.
Snipp snapp slut, så var relationsblöggen slut!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
ja men seriöst sluta inte blogga! jag läser väldigt entisuastiskt alla inlägg. (obs! inte ironi!). ibland citerar jag lite för min fru till och med!
Du har nog fler än tre läsare...jag vet åtminstone fyra:) Helt enkelt värt att fortsätta!
mitt favvo är ju att att du liksom döper inläggen till låt-titlar. igenkänningsfaktor därmed extremt hög! själv brukar jag använda mig av det när jag döper mina oinspirerade papers i skolan för att "festa" till det hela! mitt näst sista paper hette tik tok thinkpiece... andra smakprov är jävla skituppsats (fast det är iof ingen låttitel än...)
sammanfattningsvis: helfestligt med lite blogg liksom elefanten!
Voltege? Vad i allsindar betyder detta?
Tack kära läsare! till tonerna av "brölloppsyran" väljer jag härmed att fortsätta blogga! *billig men vafan*
Voltege är en slags ridsport, typ? Asså nån som vet får gärna rätta mig, men jag tror det är som på circus när folk står på hästarna med plymer och så. Jamenvisst.
Skicka en kommentar