Love Etc.

Förra veckan var jag på en konferens med jobbet som handlade om motstånd och förändringsarbete. Det känns även som det är det övergripande temat för min fas i livet just nu.

I förrgår föreläsade, demonstrerade och kalasade jag, allt med den härliga vetskapen om att det är så sjukt skönt att befinna sig i sin bubbla där alla typ tycker, tänker och känner som en själv. Åtminstone vad gäller makt och kön i alla fall (enligt mig de två viktigaste förståelsefaktorerna i livet). Igår frukostmötade* och lunchsamtalade jag, allt med den lite tristare vetskapen om att man inte alltid kan gömma sig i den bubblan. Ibland är det stört omöjligt.

Ja. Har för övrigt gjort mig en ny bekantskap på jobbet, som i vårt senaste samtal bredvilligt och ingående berättade om sin jättesnabba och jättehäftiga motorbåt. Kommentar ur den diskussionen: Ja, det kostar ju bara 2000-3000 kr till och tillbaka från Sandhamn!

Det är då man känner att ens jobb är en Mia och Klara-sketch. Ba Jaha? Nej, nu vill inte Jennifer mer! *gulletussan_love*
Update: När jag berättade för A att jag gått och skanderat i demonstrationståget undrade han om jag ropat "Mami ska ha sitt!". Nästa år, säger jag bara. Eller första maj!



* Behöver typ terapi för det där. Frukostdeltagarna utgjordes av 150 företagskvinnor och en manlig finanspamp. Kände mig som ett sjukt jäkla ufo. Och inte ens för att mina kläder jag hade på mig kostade mindre än bordkamratens klocka, eller för att alla där förmodligen alltid kommer tjäna multipelt mer än jag. Nej, min ufoness berodde mest på att jag hade en helt annan akademisk bakgrund, och att jag praktiserar inom offentlig sektor. Och för att jag inte hajade att när det på minglet pratades om en "fest" från föregående dag (Internationella Kvinnodagen, reds anm), var det inte Bangs stödfest som åsyftades, utan Veckans Affärers.