Sounds Like A Melody

Gaaaah, får seriöst spasmer av fejsbok! Utvecklar askonstiga tvångstankar om att jag måste commenta på random folk jag har på min newsfeed. Allra mest på alla prettons långa utläggningar om politiken i Angola eller dylikt i statusuppdateringarna. Eller på puckon som skriver vad de ska ha för underkläder på kårfesten ikväll. I-landsproblem? Så in i helvete. Störigt ändå? Ja.

Var på buttricks idag. Det tog ungefär 12 minuter, 2 att köpa det jag skulle ha och resterande 10 att prata med en lönnfet man i personalen som ondgjorde sig över folk som inte tänker "outside the box" när de ska klä ut sig. Han kände sig upprikigt kränkt när folk frågade honom var poliströjorna hängde. Det var fint.

Ikväll ska jag vara utklädd till Tabita! Blir helt varm inombords. Snacka om unn hele natta! A ska vara vampis *lycklig*

Space Oddity

Asså livet! Man kämper och slitar i sitt anletes svett på nåt iskallt och deppmörkt bibliotek dagarna i ända. När man inte kravlar sig fram i snöstormen eller står och väntar på pendeln på en smockfull perrong vill säga.

I alla fall. Man kommer hem, kastar av sig alla nitton lager obekväma kläder i hallen, hastar in i köket och känner att kroppen typ dödat alla andra signaler än *MÅSTE inta föda asap*. Så man kastar in nåt konstigt och bautafryst i ugnen, knäpper på tv:n och hoppas innerligt att det är nån sketen repris av nån halvlame såpa man kan se medans man inväntar maten. Och då. Då går det ett program om rymden. Rymden och svarta hål, och alla dess energiflöden och kaotiska materiaomvandlingar.

Det gjorde mig helt galen! Eller, snarare totalt uttryckslös. Jag satt med grå ansiktsfärg och stirrande blick i säkert fem minuter framför programmet. Men efter att ha hetsätit lite och funderat några varv har jag kommit fram till följande:

Rymden är och förblir mitt ständiga hatobjekt. Varför finns den? Varför verkar alla andra älska den? Varför heter den ens det den heter?

Ända sedan jag var liten har jag varit emot den här allmänna fascinationen som tycks råda kring det här fenomenet. I lågstadiet skulle alla bygga planeter i sån där slemmig sörja och silkespapper och lära sig nånting om varje planet. Jag lärde mig att Pluto var jätteliten och låg längst bort. Det kändes rätt bra ändå. Sen växer man upp och den upphör att existera som planet! Man ba JAHA.

Det finns liksom inget som ger mig mer ångest än att tänka på att något är oändligt, och består av massa starka krafter(som närsomhelst skulle kunna upphöra!) som gör att människan kan leva på jorden. Sedan blir jag asnervös för min fysiklärare i åttan sa att det inte finns atomer i rymden, plus att jag hatar när man sitter vid en lägereld och folk kollar på stjärnorna och ba "När vi kollar på stjärnorna är tiden fördröjd, egentligen kanske de redan har sprängts!"

Man ba *payar typ en mille och åker på charter till outer spaze* NOT!!!!!

P.s Det var en tjej som hade en Tokyo Hotel-tröja på min kvällskurs igår.

Karma Chameleon

När man har varit på fest där värdinnan är iklädd en helt fantastisk sambautstyrsel (Obs! Inkluderar stora röda fjädrar) och man själv hade rosa vingar på sig. Hur ska man nånsin kunna gå på galej igen? Det är frågan.

Nu ska jag fuldansa lite innan en intervju.

You're The Storm

Kom in genom dörren nyss och kände en viss peppighetskänsla bubbla i mig. OMG, tänkte jag sen, why oh why? *tänk tänk* Vet ej, men känner att jag måste göra nåt med det här....jag måste blogga om'et!

Jepp, så här är vi nu. Joråsatteh.

Var i alla fall på min kvällskurs idag för första gången och fick frågan "Är du ny här?" i hissen av en kursare och kommentaren "Du har inte betalat kåravgiften, det ser jag på dig!" ropat till mig UNDER UPPROPET av kursadministratören. Mitt svar både gångerna: EHhHhHehehehe, syns det SÅ tydligt?

Livet alltså. Sen försökte jag återfå lite ära inför de nya kursarna, så när jag i rasten fick den obligatoriska frågan "Jaha, statsvetenskap sa du. Vad blir man då?" så knyckte jag på nacken och ba "Arbetslös, lille vän" *2 cOoL foR scHoOl*

I övrigt var föreläsaren en sådan där som identifierar sig själv med att hon är "rolig". Upplever alltid en smärre identitetskris när jag träffar såna människor. Är det liksom moraliskt försvarbart att bekräfta en sådan rätt störig person, typ skratt med och så? Svaret blir ofta ja. Vi är alltför lika för något annat.

Hittade en skojig bild när jag bildgooglade. Den sammanfattar nog mina känslor över det allmänna läget rätt bra just nu. *djupsinnig tjej*

I'm A Bitch

Ni vet det här man brukar säga när man t.ex. läser om Förintelsen i högstadiet, att "våld föder våld". Och sedan ägnar man en del tid åt att prata om en "nedåtgående spiral". Man kan säga att det är samma sak med min allmänna sinnesstämning just nu, och kanske i synnerhet med mitt humör.

Jag är rätt arg nuförtiden. Eller, jag är alltjämnt typ flyförbannad. Men över vad? frågar ni. Ja, nämn något som inte driver mig till absolut vansinne just nu, svarar jag. Och ändå har jag en förmåga att föda mer ilska hela tiden.

Men det är liksom så det funkar tror jag. Det är typ som när man lär sig ett nytt ord, t.ex. poststrukturalistisk, efter det ser man det ordet nästan överallt, på t-banan, i tidningar, ja t.o.m. på innehållsförteckningen på nån himla ansiktskräm man köpte på mellandagsrean (och ändå var den alldeles för dyr) (Okej, kanske inte att innehållsförteckningar på skönhetsartiklar ofta innehåller ordet poststrukturalistisk, men ni hajar).

Och när man är arg så är det som att hela världen är ett enda stort bitterhetssmörgårdsbord. Man vaknar på morgonen och känner sig lite sur, sedan slår man upp morgontidningen och börjar frossa i världens hela elände och skit. Och sedan kommer en dålig låt på radion. Och sedan skriver man en hel dag och mejlar sin handledare, och sedan är man redo att hoppa från första bästa bro. Alltså: Våld föder våld. Ilska föder ilska. Och alltför sällan får jag använda ord som poststrukturalistisk.

Det är som att det här är min största förebild just nu:



P.s Ett stort tack till alla er i min närhet som står ut med mig. Och även till er som inte gör det. Det uppskattas verkligen. Om jag någonsin blir glad och snäll igen är ni de första som kommer märka det.

Hound Dog

I min familj identifierar vi oss väldigt mycket med djur. Jag och A pratar rätt mycket om det oxå, vad man vill vara för djur och så. Ett målande exempel är Mamis comeback på Papi idag vid middagsbordet, när hon tyckte han var lite dum: "Ser du inte min långa tjocka svans? Jag är en snöleopard och jag använder svansen till att balansera när jag attackerar mina offer..."

Jag själv är annars rätt dålig på comebacks. Som för några veckor sedan, när jag satt och pluggade på ett fullproppat stadsbibliotek, och det kom fram en främmande man till mig och ba:"You look like someone from outer space. God bless you!" Då kollade folk upp från sina böcker och granskade mig rätt grundligt. I sådana stunder önskar man att man hade nåt att säga, typ nåt klatschigt litet utrop som liksom visar att man är en härlig och free spirit som inte alls störs av att främmande karlar på bibblan liknar en vid en alien.

Och! Häromdan var det en snubbe på universitetet som hade en DÖD GIRAFF som sin bakgrundsbild på datan. Asså jag har sagt det förrut och säger det igen: det är dags att börja ställa upp delar av folket mot väggen och börja skjuta. I all välmening, förstås. Peace and love.