För någon vecka sedan var jag med i en tävling där man kunde vinna andra säsongen av Mia och Klara på dvd. Det känns ärligt talat som en av de mest konstruktiva grejorna jag gjort på länge. Det var som man önskar att livet vore lite mer; det gick rätt fort, man siktade mot ett uttalat och fint mål, man fick tydliga instruktioner hur man skulle göra och man var motiverad under tiden. Lite lame tänker ni att likna livet med en dvd-tävling. Jovars. Men just nu är det på den nivån vi är.
Min motivering till varför just jag skulle vinna dvd:n var typ att berätta att de tagit över mitt liv, vokabulär och sätt att förhålla mig till omvärlden. Inte så pjåkigt må jag säga ändå.
Grejen är att jag är högst allvarlig när jag säger så. Och det är inte bara det här att jag och alla mina vänner som jag tvingat låna första säsongen av mig älskar att prata om dem och som dem (fortfarande, men ändock i lite mindre skala). Det är också att jag snackar som Mia och Klaras alteregon med Baltazar när jag är ensam hemma, eller tilltalar främmande folk på spårvagnen med Vivekarösten. Hade jag kunnat låta som Tabita hade det varit min dialekt numera liksom. Eller Gulletussans *MAMI O SANDRI!*
Och idag när jag blev räckt en pytts med färg på jobbet så sa jag spontant BRAAAAA *görel*
Nivån, som sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar