Conquest

Då och då hamnar även jag i små svackor (läs: enorma identitetskriser) då jag närmar mig livets stora frågor. Vad är meningen med det hela? Vad betyder evigheten? Åt jag verkligen upp de sista nudlarna? osv. En av dessa frågor jag tampas med är också: Borde jag nischa min blogg annorlunda? (läs: borde jag nischa den överhuvudtaget och inte bara skriva massa trams?)

Jag kommer dock fram till samma oundvikliga svar varje gång. Nej. Först och främst finns det en alltför trogen och intresserad läsarkrets därute, som inte vill något annat än att ta del av mina fjanterier. Jag skulle ju kunna mode- eller kulturblogga. Ta kort på mig själv i leggings och skärp köpta på Myrorna. Recensera obskyra utställningar ute i Göteborgs utkanter. Eller så. Fast jag tror att det skulle skapa problem. Inte för att vara den som är den, men jag tror helt enkelt att jag skulle utkonkurrera alla andra som håller på med sådana viktiga saker; jag har ju så oerhört mycket viktigt att komma med menar jag. Och det skulle ju inte vara så kul för alla andra som försöker hanka sig fram i sitt bloggande.

Politikblogga hade ju också varit ett alternativ. Jag tror dock inte att världen är redo för mina djupgående analyser än. Jag blir arg minst tio gånger om dagen över saker jag hör, läser och ser. T.ex. över att hjärnforskaren Annica Dahlström var på tv när jag skulle äta en helt fantastiskt god lunch (läs: grönsallad med tomat, mozzarella och pesto) och cementerade en rätt kass världsordning. Eller över Jambas reklam på MTV för lättklädda brudar i mobilen (motiveringen var typ:"när du vill värma dig - skaffa SexigTjej". Så genom att se på avklädda människor på mobildisplayen blir man tacksam över sina egna varma kläder och slutar frysa? EH?!). Min analys här är oerhört träffsäker och radikal. Den lyder: BAJSA PÅ ER!!!

Så, nu vet ni. Därför bloggar jag som jag gör och I know you love me just därför.