Supergirl

Day 02 – Your first love

Jag gör en Viveka Andebratt och säger mig själv. Jag var förmodligen min första kärlek. Okejrå inte på det där romantiska sättet, men ni vet, man föds och nånstans i de där första traggliga åren, parallellt med att självhatet börjar frodas, börjar man ju digga sig själv. Alla barn har ju ett mer eller mindre utvecklat drag som typ går ut på att de tycker de har rätt och att de är bäst i hela världen och alla andra som inte fattar det är typ helt sjuka i huvudet. Eller såhär, vissa kan inte ens tänka sig en värld där inte alla tycker att de är grymmast. Det är som att det alternativet inte existerar, ba "jag rockar, basta". Märkligt nog stämer beteendet in på typ alla manliga filosofer jag läst om. Märkligt nog, som sagt.

Men i alla fall: vissa växer aldrig ifrån det där. Man kan nog utan att överdriva säga att jag är en av dem. Det finns onekligen en femåring i mig som fortfarande tycker att JAG ÄR BÄST. Det finns definitivt något i mig som anser att alla andra i viss mån har FEL och är STÖRDA. Det är ett av mina charmigare drag. Not.

Om jag ska utvärdera min kärleksrelation till mig själv skulle jag väl sammanfatta det i: And baby when it's love if it's not rough it isn't fun, fun. SKOJA BARA! Nä asså, vet inte. Jag har typ skrivit 23 dagböcker och de gånger jag läser i dem skäms jag alltid vansinnigt mycket, ba GUUUUUUUUUUUUUD hur kunde jag skriva SÅDÄR?!?!?! *blir svettig av skam* Då är självhatet som bäst. Andra gånger (typ på jobbet ibland) kan jag känna: Wtf, hur är det möjligt att jag inte regerar världen? *börjar av nån anledning börja sjunga på Circle of life och tänka på Lejonkungen* Jaja, ni vet. All you need is love osv.

Puss!