Good Vibrations

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar. Alltså, jag hade typ kunna skriva en mindre uppsats om dem, men det ska jag inte utsätta någon för nu. Mina päron brukar ibland liknas vid Mrs och Mr Cohen i O.C, då de lever i en stor villa ute i ett område som är sådär lite fancypancy och då de båda två lyckas med konststycket att vara två generösa och kärleksfulla individer while doing it. Jag tycker det är en rätt härlig liknelse, om man bortser från det faktum att Sandy och Kirstens personligheter absolut inte stämmer överens med mina pärons.

Mammas och pappas respektive bakgrund går att urskönja ur denna dialogen de hade för några år sedan:

Mamma: *berättar anekdoter om sin glada ungdoms dar* Och sen åkte jag och Dessie på en resa till Alperna! Vi åkte i jeans i backen och hade stora vantar, det såg ju helt sjukt ut men vi var ASSNYGGA! Vi gjorde mycket sådant, inte för att vi alltid hade det så fett alltså, men vi satsade på skidåkningen...
Pappa: *eftertänksam* Ja, så såg inte riktigt min vardag i den åldern ut direkt...
Mamma: Hur såg den ut då?
Pappa: Tja, jag rodde väl ut i en eka. Metade lite. Och sedan rodde jag hem igen.

Personligen tror jag att här även är ett skäl till varför de fortfarande är happily married. De är sjukt olika och har rätt olika bakgrund, men någonstans hade de såklart en gemensam värderingsbas att stå på. Exakt vad det är vet de nog bättre själva, men för mig är dem en enhet som står för trygghet, kärlek och total galenskap. Och liksom jag menar inte att allt är så jävla präktigt härligt hela tiden, kom igen, jag är också svensk och gillar att dra Norén-skämt om dysfunktionella familjer. Men ni vet, vi är alla wackos och it takes a fool to remain sane etc.

I övrigt har Mamma alltid moderna och tuffa kläder, hatar dansband och går fram igenom livet som en pansarvagn (i leopardmönster då, förstås). När jag kom hem i lågstadiet gråtandes efter att ha blivit slagen av killarna i klassen sa hon "Men slå tillbaka!" (vilket jag gör än idag). Mamma skrattar jätteofta. Pappa är mer lugn i sinnet och trivs som bäst i slitna shorts och en urtvättad t-shirt. Han är den man ringer i hysteri och får hjälp av anytime. Han är familjens bästa lyssnare och blir glad när han får spela gitarr och sjunga visor om havet och Stockholm förr i tiden.

Oavsett vem som fyller år, konfirmerar sig eller tar studenten måste mina päron och jag och syrran alltid göra en show där vi sjunger och dansar i peruker. Som en naturlig följd av detta har Mamma och Pappa ett soundsystem med mick och mixerbord hemma. Det första Mamma sa efter att hon påmint mig om att Mormor fyller år om några veckor var: DU MÅSTE KÖPA EN NY PERUK! Förutom skidåkning (som numera är deras gemensamma intresse) älskar de att segla. I somras fick jag minst 4 mms från dem när de seglade över havet och tog hand om en trött duva, som de döpte och utfodrade i en vecka. Mamma älskar även alla stadsduvor efter det och i våras när päronen var tvungna att hugga ner ett skadat träd på tomten var de jätteledsna i två dagar.

Mamma identifierar sig jättemycket med en katt så när vi pratar med varandra i familjen brukar vi ganska ofta mjaoa eller fräsa. Framförallt när vi säger hejdå, ba hejdå mullis, mjao mjao! Allting som går att döpa och sätta ändelsen -is på är välkommet i vår familj. T.ex. den trötta duvan fick namnet "Duvis". När jag var liten och skulle lära mig säga pannkakor av fröknarna på dagis sa pappa att om man inte vill säga "PANNkakor" utan "PANGkakor" går det lika bra, för fröknarna hör ändå ingen skillnad.

När man umgås med mina föräldrar får man alltid jättemycket god mat, uppassning och massa uppmärksamhet. Ibland när jag berättar saker på familjemiddagar brukar Pappa klucka glatt och säga "det var en rolig iakktagelse". Mamma brukar säga "Jag älskar att du är så bitter".

Supergirl

Day 02 – Your first love

Jag gör en Viveka Andebratt och säger mig själv. Jag var förmodligen min första kärlek. Okejrå inte på det där romantiska sättet, men ni vet, man föds och nånstans i de där första traggliga åren, parallellt med att självhatet börjar frodas, börjar man ju digga sig själv. Alla barn har ju ett mer eller mindre utvecklat drag som typ går ut på att de tycker de har rätt och att de är bäst i hela världen och alla andra som inte fattar det är typ helt sjuka i huvudet. Eller såhär, vissa kan inte ens tänka sig en värld där inte alla tycker att de är grymmast. Det är som att det alternativet inte existerar, ba "jag rockar, basta". Märkligt nog stämer beteendet in på typ alla manliga filosofer jag läst om. Märkligt nog, som sagt.

Men i alla fall: vissa växer aldrig ifrån det där. Man kan nog utan att överdriva säga att jag är en av dem. Det finns onekligen en femåring i mig som fortfarande tycker att JAG ÄR BÄST. Det finns definitivt något i mig som anser att alla andra i viss mån har FEL och är STÖRDA. Det är ett av mina charmigare drag. Not.

Om jag ska utvärdera min kärleksrelation till mig själv skulle jag väl sammanfatta det i: And baby when it's love if it's not rough it isn't fun, fun. SKOJA BARA! Nä asså, vet inte. Jag har typ skrivit 23 dagböcker och de gånger jag läser i dem skäms jag alltid vansinnigt mycket, ba GUUUUUUUUUUUUUD hur kunde jag skriva SÅDÄR?!?!?! *blir svettig av skam* Då är självhatet som bäst. Andra gånger (typ på jobbet ibland) kan jag känna: Wtf, hur är det möjligt att jag inte regerar världen? *börjar av nån anledning börja sjunga på Circle of life och tänka på Lejonkungen* Jaja, ni vet. All you need is love osv.

Puss!

Gettin' Jiggy With It

Day 01 – Introduce yourself

Kopierar ett inlägg ur min dagbok anno 2004 som jag tycker säger precis ALLT:

"Ett tomt blad gör mig alltid lite eftertänksam, som om jag skulle kunna skriva något sådär extra bra i början. Liksom, "vad ska jag börja med?", man försöker hitta en bra start för att resten ska bli bra. Det är dessvärre lönlöst i mitt fall. Jag spårar alltid ur förr eller senare."

Och då var det ändå nära att det blev:

"Typ, jag konstaterar att det är ovetskapen om mitt själsliga tillstånd som skrämmer mig, inte vetskapen. Det är bara en kokande gryta under lock. Jag vet egentligen inte vad som tillagas. Vilken skitig metafor. Jag kan nog inte bli författare. Eller cirkusartist."

Coco Jamboo

I den delen av bloggsfären jag tar del roar sig vissa med att blogga utifrån den här listan:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Nu ska jag, provocerande nog, också göra det. Naturligtvis på största möjliga allvar.

Pusseli

Homesick

Amen snark! Det här med att vara hemma från jobbet idag var inte alls lika kul som att vara hemma från skolan back in the days. Var är serien Lilla huset på Prärien när man behöver den?

Det mesta vägs dock upp av den fina höstpeppfesten i helgen. A hade på sig rosa tights, hawaiikjol och boa liksom <3

Wake Up And Smell The Coffee

Okej kom nyss till jobbet. Råkade sätta mig mittemot ett sånt där "gulligt par" på tuben, och ba NEJ DÖDA MIG. Pallar ej med söta små kindben och "mys" på offentlig plats.

Men så öppnade de munnen, och det visade sig att de var norska! Gud. Vilken upplevelse. Hela vagnen satt dödstyst och hade sedvanlig ångest. Utom norrbaggarna. De satt och småpratade om bra filmer de sett, spelningar de ska gå på snart och avbröt ibland diskussionen med att fnissa åt något i tidningen. Allting var morsomt! (enligt engelsk översättning typ "lovely").

Sen gick en hund på som började överrösta alla med sitt gnyande. Då blev norrisarna lite oroliga. Sen gick jag av.

Hot N' Cold

Idag pratade jag lite med K, hon ba "jag pluggar psykosocial hälsa på jobbet nu och tänker på dig". Fint ändå att man har vänner som tänker på en lite.

Buuuuuu vad jag låter gnällig då, men det FÅR jag för jag ska snart ha mens *drar pms-kortet*

Lyssnar för övrigt på Idol-Tove på Spottan. Och det var alltså dagens nyhet.

Gimme Shelter

Nackdelar med att bo i Bromma:

En Mami och hennes två kids diskuterar, troligtvis om julens önskelista

Lillkille: Mamma, jag vill ha studsbollar!
Mami: Men Alfred, kan du inte önska dig saker du inte har redan?
Lillkillen Alfred: Men jag vill ha fler! Jag samlar faktiskt på studsbollar.
Mami: Det är bättre att samla på pengar.
Lilltjejen: *beskäftig röst* AAAA DET ÄR BÄTTRE ATT SAMLA PÅ PENGAR!

Ugly

Det fina med att jobba är att man dagligen träffar människor som ger ens jobb existensberättigande.

Idag tror jag minsann att jag samtalade med en sån här:


(Nanna Johansson, fulheten.com).

Raise Your Glass

Två insikter:

* Det räcker inte med två dagars helg. Alls.

* Pink har numera kvalificerat sig från Guilty Pleasure-listan till Pk-partylistan.

Dancing On My Own

Fan vad jag är jobbig att leva med. Värsta aset.

Men nu är jag röd igen!!!!!

One, Two Step

Kära läsare. Jag har inte övergett er. Jag är alldeles för underhållen av mig själv dessutom för att lägga ner den här bloggen än på ett tag i alla fall.

Idag när jag gick till tuben tänkte jag på den gången när jag gick i lågstadiet och ville vara med i tv och skickade in min teckning till Bollibompa. Jag förstod att det krävde något extra för att få Bolibompa-Johan eller Bolibompa-Karin att visa upp just min teckning, så jag gjorde givetvis en som jag visste att de inte kunde motstå. Jag tejpade ihop två papper och klippte små luckor i det främre bladet så det såg ut som en julkalender, och så ritade jag olika figurer i luckorna. Jag tog slut på flera av de mörkblå tuschpennorna för att kunna måla hela.

Naturligtvis gick min briljanta plan i lås. Bolibompa-Johan valde ut just min teckning bland alla andra dumma ungars teckningar. Jag hade däremot inte räknat med hans mycket dåliga läskunskaper, så när han läste upp mitt namn, vilket btw stod i tydliga versaler på baksidan av "kalendern", sa han fel namn! Jag satt i tv-soffan med grannbruden som barnvaktade mig och ba JAHA? Is this it?

Jag vet inte riktigt vad poängen var här men ni fattar.