Jag vet inte hur ni känner, men det bästa med att resa enligt mig är när man flådar till det och bor på hotell. Hotell betyder nämligen: chans till HOTELLFRUKOST!
När jag och A var i Warszawa bodde vi på ett rätt bra ställe. Det bästa av allt var givetvis den enorma HOTELLFRUKOSTEN! Asså jag vet inte hur ni blir när ni går in i en hotellmatsal och ser en frukostbuffé torna upp sig framför er. Jag vet i alla fall hur jag blir. Jag flippar ur.
Första morgonen var värst. Jag kände hur det pirrade i mig redan när vi gick ur hissarna och sedan när vi kommit in i matsalen insåg jag läget. Det fanns MASSA mat; bröd av alla dess slag, massvis med pålägg, olika frukter, egg och bacon, flingor och yougurt. A gick lugnt och hämtade kaffe åt oss båda, lite juice och en tallrik med lite bröd och pålägg och satte sig vid ett bord.
Jag sprang vilt mellan bufféborden, hämtade lite bröd, började ta frukt, kom på att det var bäst att ta pålägg först, gick loss på alla småskålar med olika sorters ost, gav till ett litet tjut när jag hittade sillskålen, kutade och hämtade en ny tallrik och började lassa upp den rinniga äggröran och råkade lägga croissinten i den så den blev alldeles mosig, hittade ingen bra ny men tog en polsk kaka istället. Sedan satt jag och frossade i tio minuter från fyra olika sorters tallrikar, medan A sansat åt från sin enda. Jag var naturligtvis tvungen att kasta i mig maten så jag inte skulle hinna känna mättnadskänslan.
Min tanke vid sådana här tillfällen är lite som Rudolfs i Sunes Jul ni vet: ät så mycket ni kan barn! Och dessutom: försök äta sådant som ni inte vanligtvis äter, särskilt om det är lite lyxigt.
Döm av min förvåning när A liksom prioriterar att knapra på såna där små rynkiga minigurkor ni vet, och avslutar frukosten med ett äpple. Ett ÄPPLE!
Jag ba: Men vad GÖR du?!?!?! Varför äter du det DÄR?
A ba: För att det är fräscht! *sneglar på mina fyra slabbiga tallrikar med sill, ägg, pastej och bacon*
Sen fick jag ledas upp till hotellrummet.
torsdag 7 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I den här historien identifierar jag mig helt med en av huvudpersonerna och inte alls med den andra.
(Jag tänkte låta mitt statement bli hängande lite sådär mystiskt i luften, men det känns som en uppenbar giveaway att jag aldrig skulle avsluta en hotellfrukost med ett äpple.)
tack gud för det!
Skicka en kommentar