I'm Still Standing

Iband får jag frågan av mina kompisar som pluggar: Guuud, hur orkar du jobba? Det är en högst vanlig fråga i pluggkretsar, jag har själv ställt den otaliga gånger till knegande folk.

Min direkta reaktion är oftast: Jag har inget val. Jobbar man heltid, är man följaktligen på jobbet hela dagen. Börjar man 8, ser man till att vara där då. Om det innebär att man måste gå upp 6, gör man det. Om det innebär att man måste lägga sig runt 10 varje kväll, gör man det.

Bra dagar tänker jag: För att det är så himla kul! Trots att man kanske var mer flexi när man pluggade, och trots att det känns som att man får mindre tid över för playtime, är det overall så himla värt det.

Ibland (och idag) tänker jag: Jag orkar faktiskt inte riktigt. Det gör jag inte. Men det är inte jobbets fel, det är pluggets. Eller, det är väl mitt eget fel, då jag fortfarande har en del skolgöra att slutföra innan jag helt och rent kan definiera mig som en "praktiker". Det gör att jag för närvarande dubbelarbetar lite, och har minimalt lite ledig tid.

Men buhu, liksom. Jag har i alla fall ett jobb i några månader till. Så jag tänker I'm still standing och försöker visualisera mig själv såhär: