Det är planeringsdagar på jobbet två dagar framöver. Avdelningen ska umgås, ha djupa diskussioner och hålla på med nån form av "improvisationsteater". Alla har naturligtvis panik.
Själv ska jag leva good life i Warzawa. In your face!
onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
Igen
Okej, det enda man vet är att man alltid kan nå nya bottnar *teatraliskt utspel*
Nämen liksom. Det där jag babblade om i förra inlägget, insikten om att arbetslivet genomsyras av personer med en sån stor avsaknad av verklig kompetens att alla ens grupparbeten om rymden i trean verkar vara sjukt välgjorda. Den insikten. Den här dagen har det varit pinsamt påtagligt.
Och såklart sätter det mig helt ur spel. Istället för att Scenario 1 händer, dvs att jag ba "Jaha, life is a bitch, fan vad alla här e korkade, tur att jag är så himla skarp asså, nu jobbar jag på ändå och går vidare i mitt härliga liv" *går vidare, blir lycklig, lyckad etc* så händer givetvis scenario 2, dvs. att jag ba "Jaha, life is really a bitch och vad fan ska jag göra åt det? Vad betyder allt egentligen? Skaffade jag mig jävligt mycket studieskulder för det här? Vad ska jag göra om 6 månader/ett år/6 år/hela livet om det ska vara såhär jämt? VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?!?!?!?!
Och om nån tänker "Men hadendudandej då, vilka i-landsproblem" så kan jag säga att ja, det är det. Man ska vara jävligt glad att man ens har jobb. Men det är fan inte så jälla enkelt alltid! *drama_queen_2010*
Nämen liksom. Det där jag babblade om i förra inlägget, insikten om att arbetslivet genomsyras av personer med en sån stor avsaknad av verklig kompetens att alla ens grupparbeten om rymden i trean verkar vara sjukt välgjorda. Den insikten. Den här dagen har det varit pinsamt påtagligt.
Och såklart sätter det mig helt ur spel. Istället för att Scenario 1 händer, dvs att jag ba "Jaha, life is a bitch, fan vad alla här e korkade, tur att jag är så himla skarp asså, nu jobbar jag på ändå och går vidare i mitt härliga liv" *går vidare, blir lycklig, lyckad etc* så händer givetvis scenario 2, dvs. att jag ba "Jaha, life is really a bitch och vad fan ska jag göra åt det? Vad betyder allt egentligen? Skaffade jag mig jävligt mycket studieskulder för det här? Vad ska jag göra om 6 månader/ett år/6 år/hela livet om det ska vara såhär jämt? VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?!?!?!?!
Och om nån tänker "Men hadendudandej då, vilka i-landsproblem" så kan jag säga att ja, det är det. Man ska vara jävligt glad att man ens har jobb. Men det är fan inte så jälla enkelt alltid! *drama_queen_2010*
måndag 27 september 2010
It Takes A Muscle
Asså gud. Ibland är jag så hjärtligt glad över att jag under min studietid var så lyckligt omedveten om vissa av de insikter man kommer till när man blir en hard workin' gal. En av dessa insikter är: alla vuxna människor du möter i det s.k "arbetslivet" kommer inte vara mognare än en random snorunge du hade som bänkgranne i femman.
Det är alltså helt sant. Sorgligt? Jovars. Irriterande? Hell yeah it is!
Idag har jag alltså varit på ett individuellt samtal med en organisationskonsult som alla på mitt jobb måste prata med för att det är så dålig stämning. Om en månad ska konsulterna berätta för oss vad de kommit fram till att vi behöver jobba med och sen ska alla sitta i grupp och reflektera över det. Slutligen ska vi alla skriva under en slags "kulturpolicy".
Man ba, hur skulle det vara om ni gått ut GRUNDSKOLAN?! Sånt där gjorde jag i mellanstadiet! Ever heard of Friends? Vill även poängtera att jag inte är involverad i några av de här konflikterna egentligen, min chef tyckte mest att jag skulle vara med och samtala för att jag har varit med en del och flippat på en del grejer när jag praktiserade. Plus att jag lagt näsan i blöt en del. Ehe.
Hursom var samtalet väldigt fint, haja min totala lycka när konsulttanten ba "Jag vill ändå säga till dig att du måste UNNA dig att vara rädd om dig själv" *utövar sin kloka tantyness på den flaxiga ungdomen* Jag ba *blir alldeles varm, flaxar lite till osv*
Jag skulle vilja tillägna min dagisfröken Rigmor med igelkottsfrillan den här bilden (hon var alltså jättebra,obs ingen ironi obs):
Här var tidigare en bild på M.I.A. Men den dog. Så ni får väl tänka er den. Hon har röd klänning och en svart tass med klor på sig och gör en "morrig" min.
Det är alltså helt sant. Sorgligt? Jovars. Irriterande? Hell yeah it is!
Idag har jag alltså varit på ett individuellt samtal med en organisationskonsult som alla på mitt jobb måste prata med för att det är så dålig stämning. Om en månad ska konsulterna berätta för oss vad de kommit fram till att vi behöver jobba med och sen ska alla sitta i grupp och reflektera över det. Slutligen ska vi alla skriva under en slags "kulturpolicy".
Man ba, hur skulle det vara om ni gått ut GRUNDSKOLAN?! Sånt där gjorde jag i mellanstadiet! Ever heard of Friends? Vill även poängtera att jag inte är involverad i några av de här konflikterna egentligen, min chef tyckte mest att jag skulle vara med och samtala för att jag har varit med en del och flippat på en del grejer när jag praktiserade. Plus att jag lagt näsan i blöt en del. Ehe.
Hursom var samtalet väldigt fint, haja min totala lycka när konsulttanten ba "Jag vill ändå säga till dig att du måste UNNA dig att vara rädd om dig själv" *utövar sin kloka tantyness på den flaxiga ungdomen* Jag ba *blir alldeles varm, flaxar lite till osv*
Jag skulle vilja tillägna min dagisfröken Rigmor med igelkottsfrillan den här bilden (hon var alltså jättebra,obs ingen ironi obs):
Här var tidigare en bild på M.I.A. Men den dog. Så ni får väl tänka er den. Hon har röd klänning och en svart tass med klor på sig och gör en "morrig" min.
söndag 26 september 2010
Atomic
Nu har jag rest mig ur askan igen! Det finns liksom ingen tid att vältra sig i all skit längre. Kampen fortsätter. Det här är stämningen jag vill förmedla i min kommande motståndskamp:
Haja asså! Så jävla fint. Typ "Jag skiter i alla auktoriteter, går min egen väg i jakten på lite vanlig jävla rättvisa, tvekar inte att vara sjukt lömsk, men låter alltid det goda hjärtat styra och bryr mig om andra människor. And looking damn good at the same time".
Jepp, där har ni mig den kommande tiden. Borde lära mig att knyta ett körsbärsskaft med tungan bara.
Haja asså! Så jävla fint. Typ "Jag skiter i alla auktoriteter, går min egen väg i jakten på lite vanlig jävla rättvisa, tvekar inte att vara sjukt lömsk, men låter alltid det goda hjärtat styra och bryr mig om andra människor. And looking damn good at the same time".
Jepp, där har ni mig den kommande tiden. Borde lära mig att knyta ett körsbärsskaft med tungan bara.
onsdag 22 september 2010
söndag 19 september 2010
Holding Out For A Hero
Satte på mig en Byt-regering-pins för att provocera päronen igår. Det gav givetvis önskad effekt.
Mamma ba: Jag har närt en ORM vid min barm!
Jag ba: Men tänk på att det är en ganska söt välfärdsorm?
Vad jag borde sagt:
Ingen orm, men en kommunist!
LIVET!
Mamma ba: Jag har närt en ORM vid min barm!
Jag ba: Men tänk på att det är en ganska söt välfärdsorm?
Vad jag borde sagt:
Ingen orm, men en kommunist!
LIVET!
söndag 12 september 2010
Oh! Sweet Nuthin'
OMG, det är en grej jag helt har glömt bort att säga!
Jag var med om en helt psykadelisk upplevelse härom veckan. Jag, päronen och mormor gick på en föreställning på en utav de där små teatrarna i stan. Ni vet som luktar kultur och gammalt bryggkaffe och är typ inredda i röda tyger. Mamma, som inte är van vid sådana kulturella instanser, kallade det hela "spännande". Till saken hör också att jag och mamma fram till sista stund trodde att det var en slags experimentiell teaterakt vi skulle se på. Det var först när vi hade trängt in oss bland alla gamlingar i de pyttesmå oergonomiska sätena som jag noterade orkestern på scen. Pappa förklarade då tålmodigt för oss att det vi skulle se var en slags musikföreställning, blandat med skämt och allmänna "trevligheter".
Och det var det ju verkligen. Sångaren var en kuf från Dalarna och han snålade verkligen inte på gamla tokroliga historier om sina gubbpolare från bygden. Gemensamt med alla hans vänner tycktes vara att de var riktiga karlakarlar, minst en gång suttit inne samt hade nån form av nickname eller mellannamn i stil med "Hammar-Anders" eller "Norsk-Olle". Det tyckte publiken naturligtvis var jätteroligt. Ibland tog dalslänningen upp uråldriga saker som slutat finnas och som alla gamlingar i publiken hade vuxit upp med och tillika saknade oerhört, i och med att allt som vi alla vet var bättre förr. Pappa, som satt bredvid mig, hummade igenkännande i allt som dalslänningen sa.
Bandet var en samling lantisar och musiknördar som spelat med varandra i en herrans massa år. Ibland experimenterade de lite och gick totalt loss på grejer de hittade i ett dragspel, eller gjorde en jazzig cover av en visa från förr i tiden. En gång när de spelade på något som lät som en låt tagen ur Ronja Rövardotter yttrade mamma att hon gillade "medeltidsmusiken". Spelemansstämningen var helt enkelt uppenbar. Utöver detta var mormor fullkomligt överlycklig för att den resterande delen av klientelet var i hennes ålder. Mamma och pappa blev i gengäld superglada över att komma undan som "unga". Jag själv däremot har nog aldrig känt mig mer malplacé.
När vi kom ut därifrån var min hjärna helt överkörd. Vad var det där för kulturella uttryck egentligen? Och vad ville de mig? Varför måste alla gamla visor sjungas som att man vore en knarkad Cornelis? Och hur skulle jag lyckas förtränga att jag tycke att vissa bitar av föreställningen var rätt trivsam, till och med ganska rolig?
Ville bara dela det här med er. Så ni förstår lite mer vad jag gör på fritiden, menar jag.
Jag var med om en helt psykadelisk upplevelse härom veckan. Jag, päronen och mormor gick på en föreställning på en utav de där små teatrarna i stan. Ni vet som luktar kultur och gammalt bryggkaffe och är typ inredda i röda tyger. Mamma, som inte är van vid sådana kulturella instanser, kallade det hela "spännande". Till saken hör också att jag och mamma fram till sista stund trodde att det var en slags experimentiell teaterakt vi skulle se på. Det var först när vi hade trängt in oss bland alla gamlingar i de pyttesmå oergonomiska sätena som jag noterade orkestern på scen. Pappa förklarade då tålmodigt för oss att det vi skulle se var en slags musikföreställning, blandat med skämt och allmänna "trevligheter".
Och det var det ju verkligen. Sångaren var en kuf från Dalarna och han snålade verkligen inte på gamla tokroliga historier om sina gubbpolare från bygden. Gemensamt med alla hans vänner tycktes vara att de var riktiga karlakarlar, minst en gång suttit inne samt hade nån form av nickname eller mellannamn i stil med "Hammar-Anders" eller "Norsk-Olle". Det tyckte publiken naturligtvis var jätteroligt. Ibland tog dalslänningen upp uråldriga saker som slutat finnas och som alla gamlingar i publiken hade vuxit upp med och tillika saknade oerhört, i och med att allt som vi alla vet var bättre förr. Pappa, som satt bredvid mig, hummade igenkännande i allt som dalslänningen sa.
Bandet var en samling lantisar och musiknördar som spelat med varandra i en herrans massa år. Ibland experimenterade de lite och gick totalt loss på grejer de hittade i ett dragspel, eller gjorde en jazzig cover av en visa från förr i tiden. En gång när de spelade på något som lät som en låt tagen ur Ronja Rövardotter yttrade mamma att hon gillade "medeltidsmusiken". Spelemansstämningen var helt enkelt uppenbar. Utöver detta var mormor fullkomligt överlycklig för att den resterande delen av klientelet var i hennes ålder. Mamma och pappa blev i gengäld superglada över att komma undan som "unga". Jag själv däremot har nog aldrig känt mig mer malplacé.
När vi kom ut därifrån var min hjärna helt överkörd. Vad var det där för kulturella uttryck egentligen? Och vad ville de mig? Varför måste alla gamla visor sjungas som att man vore en knarkad Cornelis? Och hur skulle jag lyckas förtränga att jag tycke att vissa bitar av föreställningen var rätt trivsam, till och med ganska rolig?
Ville bara dela det här med er. Så ni förstår lite mer vad jag gör på fritiden, menar jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)