Destination Calabria

Receptet för en misslyckad start på veckan:

Köldrekord i söderförorten.* 2 timmars väntetid i kylan och på en smockfull pendel. Alltihopa medan man läser SL:s rekommendation: Ni som kan: STANNA HEMMA! Vetskapen om att jag kommer sitta på SJ på torsdag drar lika kallt om benen som snöyran när pendeltågsdörrarna inte går att stänga.

Kommer till jobbet och märker att typ alla skolkar. Plus att stämningen på stället är rätt avslagen. Vad är det för fel på vuxna människor? Läser en bok om makt och motstånd. Tackar av den trista praktikanten som suttit i mitt rum i med de som är där i fikarummet. Tycker att allt jag läst i motståndsboken stämmer in på beteendet hos folket. Pratar med min "handledare" om att myndigheten är en rätt manlig organisation. Känner att jag trots allt kommer sakna det trista praktikantsällskapet. Blir ännu mer nere.

Struntar i träningen. Har bitit ner naglarna. Måste mejla jobbiga saker och förbereda mig inför den resterande veckan som kommer SUGA. Inget går på tv. Har inte ens distans nog att inse att det är ett i-landsproblem och inte alls mest synd om mig. Etc.



* Ca - 32 grader, mina vänner.

Miss Fatty

Vi avbryter ordniarie sändningar med ett litet musikquiz. Nämn låt och artist:

1. "Hon försvinner runt hörnet, och sedan finns bara längtan kvar. Hon säger att hon lever ensam, och kanske vill hon ha det så."

2. "When I look back upon my life, it's always with the sense of shame, I've always been the one to blame."

3. "Mamamama!"

För att betona min nya mogna Nine to five-livsstil har jag alltid ett läppstift i handväskan numera. Har fått det av Mami, det är av märket Dior och har nån odefinierbar metallic-beige-rosa-såsig färg. Varje gång man smetar på det infinner sig en genomträngande känsla av att känna sig otroligt dyr och billig på samma gång. Den bästa känslan i världen, om ni frågar mig. Mums! *maria montazami-girl*

Gotta Work

Okej, jag funtar på att ansluta mig till resten av communityvärlden och helt enkelt börja skriva regelbunda statusuppdateringar på fejjan. Jag menar, jag är ju redan kommersiell så det förslår, ett barn av min tid etc. Fram tills nu har jag liksom varit emot det. Stört mig nåt vansinnigt på alla folks putslustiga, präktika eller politiskt korrekta kommentarer. Men nu säger jag alltså ajöss till det sista unset av integriteten! *skriver genast nåt obstinat*

En dialog i mitt liv:

X: Jag hittade en pin hemma hos mig. Är det din?
Jag: Vet inte, vad är det på den?
X: Det står Min vagina är arg på den?
Jag: Okej, då är det min.

Annars ere all work, work på mig nuförtin. Utan the cashflow dock.

In For The Kill

I give you 2 veckors slutsatser:

* Att börja träna på good ol' Friskis igen är verkligen en promme down memory lane. Varje träningspass är som ett remenissande av 70-talets glansdagar. I alla fall nästan. På danspassen är speglarna övertäckta t.ex. Så att folk ska kunna "släppa loss" liksom. Eh. (Nu har ju jag vanligtvis inga problem med att "släppa loss" i en träningslokal. Vid tillfälle kan jag redogöra för er vilken träningsprofil jag är. För er som inte redan lärt er den hårda vägen menar jag).

* Varje dag (förfest) är en påminnelse om att jag egentligen inte kan umgås med människor. Eller, ännu mer, att de inte kan umgås med mig. Den här devisen om att att lika barn leka bäst har jag alltid tyckt varit en massa bull. Snart 24 år visare har jag insett att det kanske stämmer. Och jag säger som Nour: Om jag låter bitter, så är det för att jag är det. Höpp!

* Varje dag på en ny praktikplats är också en insikt i att man faktiskt kan trivas på andra ställen än i plugget. Särskilt om de mossat ner sig i samma saker som en själv.

* Två päron som är snälla och kommer förbi med en påse medicin till A:s förkylning är otroligt bra att ha. I synnerhet om påsen innehåller vitaminer, smärtisar och whiskey.

* En resa till svenska fjällen mitt i februari bidrar helt klart till High Life-stämningen.

* Jag blir märkligt uppspelt när man minglar med nån främling och personen efter två minuter hasplar ur sig: Gud, du pratar som min mamma gör när hon skämtar.

Pöss! Hälsar Tabitalovern

Temptation

Veckans update:

Börjat på nya praktikplatsen. Check!

Fejsbokstalkat alla nya kollegor. Check!*

Älskar att jag och A har bestämt oss för att dissa svt-satsningar som Landet Brunsås och att tycka att den där Skavlan är en överreklamerad intervjuare. Dagens program förtäljde dessutom att norrbaggen är en s.k bakåtsträvare. Sådant känns ju ungefär lika modernt som när folk klagar på att Birgitta Ohlsson ska göra EU-karriär FASTÄN hon ska ha barn, samtidigt. EH!

Och här kommer en bloggfråga: VARFÖR I HELVETE HAR MARABOU TAGIT BORT AMIGO?!?!?!?!?!



* Hittade some really pretty stuff oxå. Ni hajar inte hur gottigt!

Sounds Like A Melody

Gaaaah, får seriöst spasmer av fejsbok! Utvecklar askonstiga tvångstankar om att jag måste commenta på random folk jag har på min newsfeed. Allra mest på alla prettons långa utläggningar om politiken i Angola eller dylikt i statusuppdateringarna. Eller på puckon som skriver vad de ska ha för underkläder på kårfesten ikväll. I-landsproblem? Så in i helvete. Störigt ändå? Ja.

Var på buttricks idag. Det tog ungefär 12 minuter, 2 att köpa det jag skulle ha och resterande 10 att prata med en lönnfet man i personalen som ondgjorde sig över folk som inte tänker "outside the box" när de ska klä ut sig. Han kände sig upprikigt kränkt när folk frågade honom var poliströjorna hängde. Det var fint.

Ikväll ska jag vara utklädd till Tabita! Blir helt varm inombords. Snacka om unn hele natta! A ska vara vampis *lycklig*

Space Oddity

Asså livet! Man kämper och slitar i sitt anletes svett på nåt iskallt och deppmörkt bibliotek dagarna i ända. När man inte kravlar sig fram i snöstormen eller står och väntar på pendeln på en smockfull perrong vill säga.

I alla fall. Man kommer hem, kastar av sig alla nitton lager obekväma kläder i hallen, hastar in i köket och känner att kroppen typ dödat alla andra signaler än *MÅSTE inta föda asap*. Så man kastar in nåt konstigt och bautafryst i ugnen, knäpper på tv:n och hoppas innerligt att det är nån sketen repris av nån halvlame såpa man kan se medans man inväntar maten. Och då. Då går det ett program om rymden. Rymden och svarta hål, och alla dess energiflöden och kaotiska materiaomvandlingar.

Det gjorde mig helt galen! Eller, snarare totalt uttryckslös. Jag satt med grå ansiktsfärg och stirrande blick i säkert fem minuter framför programmet. Men efter att ha hetsätit lite och funderat några varv har jag kommit fram till följande:

Rymden är och förblir mitt ständiga hatobjekt. Varför finns den? Varför verkar alla andra älska den? Varför heter den ens det den heter?

Ända sedan jag var liten har jag varit emot den här allmänna fascinationen som tycks råda kring det här fenomenet. I lågstadiet skulle alla bygga planeter i sån där slemmig sörja och silkespapper och lära sig nånting om varje planet. Jag lärde mig att Pluto var jätteliten och låg längst bort. Det kändes rätt bra ändå. Sen växer man upp och den upphör att existera som planet! Man ba JAHA.

Det finns liksom inget som ger mig mer ångest än att tänka på att något är oändligt, och består av massa starka krafter(som närsomhelst skulle kunna upphöra!) som gör att människan kan leva på jorden. Sedan blir jag asnervös för min fysiklärare i åttan sa att det inte finns atomer i rymden, plus att jag hatar när man sitter vid en lägereld och folk kollar på stjärnorna och ba "När vi kollar på stjärnorna är tiden fördröjd, egentligen kanske de redan har sprängts!"

Man ba *payar typ en mille och åker på charter till outer spaze* NOT!!!!!

P.s Det var en tjej som hade en Tokyo Hotel-tröja på min kvällskurs igår.