Ingen kommer undan politiken

Jag har nån form av break-down här. Kan man ha annat?

Holding Out For A Hero

Satte på mig en Byt-regering-pins för att provocera päronen igår. Det gav givetvis önskad effekt.

Mamma ba: Jag har närt en ORM vid min barm!
Jag ba: Men tänk på att det är en ganska söt välfärdsorm?

Vad jag borde sagt:
Ingen orm, men en kommunist!

LIVET!

Oh! Sweet Nuthin'

OMG, det är en grej jag helt har glömt bort att säga!

Jag var med om en helt psykadelisk upplevelse härom veckan. Jag, päronen och mormor gick på en föreställning på en utav de där små teatrarna i stan. Ni vet som luktar kultur och gammalt bryggkaffe och är typ inredda i röda tyger. Mamma, som inte är van vid sådana kulturella instanser, kallade det hela "spännande". Till saken hör också att jag och mamma fram till sista stund trodde att det var en slags experimentiell teaterakt vi skulle se på. Det var först när vi hade trängt in oss bland alla gamlingar i de pyttesmå oergonomiska sätena som jag noterade orkestern på scen. Pappa förklarade då tålmodigt för oss att det vi skulle se var en slags musikföreställning, blandat med skämt och allmänna "trevligheter".

Och det var det ju verkligen. Sångaren var en kuf från Dalarna och han snålade verkligen inte på gamla tokroliga historier om sina gubbpolare från bygden. Gemensamt med alla hans vänner tycktes vara att de var riktiga karlakarlar, minst en gång suttit inne samt hade nån form av nickname eller mellannamn i stil med "Hammar-Anders" eller "Norsk-Olle". Det tyckte publiken naturligtvis var jätteroligt. Ibland tog dalslänningen upp uråldriga saker som slutat finnas och som alla gamlingar i publiken hade vuxit upp med och tillika saknade oerhört, i och med att allt som vi alla vet var bättre förr. Pappa, som satt bredvid mig, hummade igenkännande i allt som dalslänningen sa.

Bandet var en samling lantisar och musiknördar som spelat med varandra i en herrans massa år. Ibland experimenterade de lite och gick totalt loss på grejer de hittade i ett dragspel, eller gjorde en jazzig cover av en visa från förr i tiden. En gång när de spelade på något som lät som en låt tagen ur Ronja Rövardotter yttrade mamma att hon gillade "medeltidsmusiken". Spelemansstämningen var helt enkelt uppenbar. Utöver detta var mormor fullkomligt överlycklig för att den resterande delen av klientelet var i hennes ålder. Mamma och pappa blev i gengäld superglada över att komma undan som "unga". Jag själv däremot har nog aldrig känt mig mer malplacé.

När vi kom ut därifrån var min hjärna helt överkörd. Vad var det där för kulturella uttryck egentligen? Och vad ville de mig? Varför måste alla gamla visor sjungas som att man vore en knarkad Cornelis? Och hur skulle jag lyckas förtränga att jag tycke att vissa bitar av föreställningen var rätt trivsam, till och med ganska rolig?

Ville bara dela det här med er. Så ni förstår lite mer vad jag gör på fritiden, menar jag.

I Am Not A Robot

Kära läsare! Ordningen är återställd (som om den nånsin var ruckad på). Mitt hat vet inga gränser.

Från fejjan:
Lembit gick in på den lokala second-hand butiken för att titta lite på en kanna som stått i fönstret jättelänge, men kunde inte köpa den för hade bråttom och nga cash och butiken stängde om en halvtimma. Men när en Brommamami hörde att kannan hade ett fint märke såg det ut som att hon skulle köpa den, och jag fick springa där...ifrån med ilskan och andan i halsen. JAG HATAR BROMMA!!!!!

*myzig_tjej_86*

Happy Boys And Girls

Skrämmande insikt idag på tuben var när jag tänkte att min innerliga avsky för småbarnsföräldrar kanske har nått sin hatkulmen och istället har utvecklats till nån slags allmän trist känsla av likgiltighet. Flera Brommamamisar och papisar hade gått på och slängde tvättlappar, nappar och regristreringsskyltar (!) omkring sig och jag ba: jaha *suckar uppgivet* *lyssnar vidare på aquas hits på podden*

Inte ens när en rödmosig och välgödd treåring gallskrek SNOPP!!!!! så att alla i alla andra vagnar måste ha hört det kände jag nån egentlig irriterad känsla. Jag ba: jo precis. Det brukar låta så *byter låt (Roses are red, reds anm)*

Jag vet inte vad som har hänt med mig?! Varför blir jag inte fullständigt vansinnig, vilket brukar vara min absolut första känsla i sådana här sammanhang annars?

På sin höjd kände jag lite förakt när en femåring nåt säte bort från treåringsmosfamiljen ba: paaaappaaaa, visst har ALLA i HELA världen rumpor?" varpå papin stelt svarade: eeeeeeh, vi kan prata om det snart!

Har jag tappat greppet?

Zombie

Jaha, Lembit här igen. Mucklan knypplar. Typ.

Scen ur mitt liv: Tittar på tv. Zappar bort ifrån saker som har med det s.k. "valet" att göra. *insert skämt om den borgerliga regeringen* Missar Ullared med en hårsmån och inväntar nästa vardagsunderhållning. Ser en reklam för resor där allting är väldigt färgglatt och där en knarkad speakerröst väser "UPPLEV....". Stänger av tv:n.

Puss på er

Hideaway