Cry Baby

Måste bara tillägga: ifall jag nu inte skulle vara så fasligt charmig (!) och skulle vara tvungen att nominera ett livsmotto, så skulle jag välja "Sent ska syndaren vakna..!". Känns helt rätt bara.

Straight Up

Asså jag vill bara säga att jag är sjukt nöjd med era reaktioner på förra inlägget. Jag blir till och med lite rörd när jag tänker på det budskap ni så elegant förmedlar till mig. Jag hajar ju såklart att er unisona tystnad ska symbolisera en klar och stark röst som säger:

Kära Josefine. Du behöver inget livsmotto. Du är ett. Nej, vi bah skämta. Haha. Nämen seriöst, du behöver inget. För det finns nämligen inget motto som någonsin kommer kunna appliceras på livets alla små situationer och märkligheter. Allra minst på ditt liv, som är så fullkomligt hilarious och rafflande. Låt det här bli några sanningens ord. Hälsningar /den talande tystnaden

Tack hörni. Ni är så himla snälla.

Plug In Baby

Det här med livsmotton. Aldrig varit min grej. Aldrig kunnat säga något riktigt smart inom loppet av en endaste mening liksom, det har tagit minst flera stycken. Däremot har jag alltid velat ha ett. Ett som liksom take the breathe away från alla, som gör att alla tänker "Den där Josefine, hon verkar särdeles begåvad/sannslöst festlig".

Och nu menar jag inte att jag vill vara en sån där som på fejjan eller i prettointervjuer anger motton som "Högmod går före fall" eller "Bättre fly än illa fäkta". Det ska ju vara nåt som man hajar och som går att applicera på saker.

Läste häromdan på en fin blogg om mottot "Ack, även du min Brutus". Sjukt kul! Varför kom inte jag på det?

Har några jag nominerar, men kan inte riktigt bestämma mig. Så jag använder en livlina och vill rådfråga publiken: vad ska jag ha som livsmotto? Det måste vara nåt smart, gärna roligt och passa min älskvärda personlighet.

Clamour For Glamour

Jag må vara ett bokstavsbarn. Ett kid som saknar hästar i hagen och chips i påsen. Som inte gör nåt rätt. Som skiter i att städa, tvätta, handla och plugga till förmån för billiga fyllor och andra förnöjsamheter. Som har massa listor hemma som aldrig blir uppstyrda eller checkade.

Men igår var jag i alla fall ett pretty snyggt bokstavsbarn. Carrie-klänningen och jag kan dö lyckliga.

Live Tomorrow

Är alldeles för uttråkad för att orka vänta på era filosofiska inlägg. Nåväl, ni hade säkert sagt smarta saker. Hrm.

Har verkligen ingenting att säga, förutom:

Om jag nånsin skulle bli en sån däringa wannabe-journalist sak som springer runt på nån av våra stora dagsblaskors redaktioner i nån randig mediatröja med anteckningsblocket i högsta hugg. Då. Skulle jag inte skriva en intervju där en av frågorna löd: Hur mådde du egentligen - du var ju ändå mobbad?

Torn

Fick ett mejl av en mycket klok halvtysk i min omgivning. I mejlet väcktes frågor filosofer världen över sökt lösa i alla tider. Jag kunde självklart inte svaret på en endaste fråga. Men det gör inget *Björnes magasin rösten* (HAHAHAHA!)
Men bara därför har jag coppat in den absolut mest relevanta och svårlösta frågan här. Tänkte ni kunde göra ert jobb och lösa den åt mig.

Den lyder:

När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

Chocolate

Idag har jag blivit matad med choklad. Två gånger. Av vem? Jo, en kursare i min seminariegrupp. Först skickades chokladen artigt ett varv runt bordet, varav alla andra kursare lika artigt avböjde med ursäkten att "det var så tidigt på morgonen". Sedan kom chokladen till mig. Jag ba: "Hallå, varför har ingen tagit? Men guuuud, för tidigt, det är ju inte sprit liksom. Det är ALDRIG för tidigt för choklad. Ni är sjuka!" Varav alla unisont och artigt svarade att det är jag som är sjuk.

Sedan när dagen började lida mot sitt slut började jag vilt slicka i mig allt pärlsocker som var kvar på bordet efter min uppätna kanelbulle. Då fick jag lite choklad igen, med en artig kommentar om att jag väl inte behöver äta smulorna.